Mors, adjö, goodbye gamla jobb!

Mitt hår blir alltid lite mongo när det är långt. Jag får aldrig någon snygg poplugg. Istället blir det fluffigt och vågigt, lite som Dennis the Menace.

För att pigga upp mig bläddrar jag i en inspirerande bok, fylld med charmiga djur och deras morgonfrillor.



Poplugg anno 1997



Dennislugg anno 1957

För några somrar sedan planerade Teater Klotet att göra en pjäs om den avdankade soulkungen King, född och uppvuxen på Österlen men numera boende i Köpenhamn. Trots svikande publik gav King alltid 110% under sina koncerter. De slutade ofta med att han, insvept i en amerikansk flagga, föll ihop på scengolvet och fick bäras ut av sina medmusikanter.

Verklighetens King heter Jakim W och arbetar ungefär tre meter ifrån mig här i kontorslandskapet. Eftersom jag är en sådan människa som har svårt att saga nej, så har jag vid ett antal tillfällen varit och lyssnat när Jakim sjungit gospel. Koncerterna äger rum i en av södra Londons mest gudsförgätna förorters deppigaste pubar. Publiken består av mig själv samt tre italienare som talar högljutt och ibland går ut för att ringa med mobilen.

Min kollega bjuder emellertid på två timmars euforisk frälsingshysteri. Efteråt tar han tag i mina händer och lovar att han ska be för mig natten igenom. Uttrycket “stel svensk” får helt nya dimensioner, och jag undrar vad som skulle hända om han fick kännedom om mitt solida gudsförnekande.

Av Jakims keyboardist Maurice har jag dessutom fått höra att det finns en ny typ av gospel. Den låter precis som modern R'n'B fast med texter om Jesus Krist istället för booty calls.

Lägesrapport

Det är nog bäst att jag tar och sticker från Korea Town snart, innan jag förvandlas till en en sur och gnällig Bill Murray på heltid.

Häromdagen när jag skulle till att klippa kalufsen upptäckte jag, på tok för sent, att jag råkat boka tid hos en helkoreansk salong. Frisören kunde typ två ord på engelska, “long” och “sholt”, vilket i och för sig hade gått an om hon inte ideligen förväxlat de två. Annars brukar jag verkligen tycka om att gå och klippa mig. Det känns fint när någon verkligen bryr sig om mitt hår samt rekommenderar nya grooming-produkter som vore det positivistisk vetenskap.

Den äldsta av koreanerna jag bor med har just återvänt efter en lång tids frånvaro, och tagit med sig sin nioårige son. Han är ganska charmig och bockade artigt första gången han såg mig. Tyvärr är han fortfarande jetlaggad efter resan, vilket innebär att jag vaknar klockan sex varje morgon av att han håller låda och spelar Starcraft på hög volym.

I övrigt ser jag fram emot ett traditionsfyllt midsommarfirande i skuggan av betongen.

Ett väldigt skämt

Ett gott skratt forlänger som bekant livet. Detta blev jag påmind om då jag igår kväll, strax innan läggdags, mottog ett tele-fax från en god vän. Den gode vännnen hade svårt att sova eftersom han forsökte erinra sig ett ovanligt lyckat skämt som han hört av Klasse Möllberg

under den 17e säsongen av "Har du hört den förut?"

Jag förstod genast att det var "Ett väldigt skämt om alla abbotar" som han syftade på. Denna kvicka historia berättades för första gången av Läspe-Pär under Västra Arås höstagille år 1397. Och sedan dess har den aldrig upphört att underhålla.

Tyvärr har jag inte kunnat hjälpa min vän, då alla exemplar av "Skämtan om abbotar" (som den kallas i folkmun.) tycks ha försvunnit från internet. Det är uppenbart att Piratbyran genomfört en ovanligt lyckad aktion den här gången. Min egen kopia gick förlorad under olyckliga omständigheter för några år sedan, så om ni har en att "shara" får ni gärna höra av er via e-post, fax eller sms.

Musikspecial

Äntligen har jag förstått varför DJ Ötzi heter som han gör. Namnet är taget från den mumifierade stenåldersman som hittades i de österrikiska alperna år 1996.

Dj Ötzi är onekligen i gott sällskap. Som bekant leker ofta de främsta inom eurotechnon med dolda (och inte sällan elitistiska) budskap i sina texter. Dr Feelgood, Cool James and Blackteachers hit från 1994 alluderar t ex på kokain.

I senaste numret av Vanity Fair talar författaren Dan Brown öppenhjärtigt om sin stora kärlek till 90-talets dansmusik. Huvudpersonen i hans senaste thriller är ingen mindre än Petruz, primus motor i gruppen Basic Element. Parallellt med muciserandet studerar Petruz metalogik vid Stockholms universitet, något som kommer väl till pass då han under en turné i BeNeLux-området tvingas lösa ett klurigt mordfall. I sin jakt efter mördaren beger sig var unge hjälte ut på en omtumlande odyssé i det gångna decenniets klubbvärld. Boken bär tydliga spår av bildungsroman, och under resans gång upptäcker Petruz mer esoteriska stilar som ambient house, jungle och goa trance.

Brown berättar att han ar särskilt nöjd med slutkapitlet som förutom långsökta pussel även är fullspäckat med energidrycker, UV-stavar och orange byxor med rosa ludd.

En deppig dag

Mozzer kan gå och dra något gammalt över sig! Om man vill ha ett riktigt depparsoundtrack med klass är det bara Hank Williams som duger. Eftersom dagens ungdom endast spisar electro så har jag fått i uppdrag av Kulturdepartementet att lista Hanks fem mest hjärtskärande sånger.

1. I'll Never Get Out Of This World Alive

2. Your Cheatin' Heart

3. I Heard That (Lonesome Whistle)

4. Crazy Heart

5. I'd Still Want You

Om ni istället är på festhumör, kära läsare, har jag inget bättre råd än att slå på gramofonen och snöra dansskorna till Jambalaya (On The Bayou) och Baby, We're Really In Love.

Svalkande i sommarvärmen

Under mina nattliga eskapader har jag lagt märke till att det, bland folk i allmänhet och inom bartenderyrket i synnerhet, finns en utbredd okunskap om hur man blandar en äkta Gröna hissen. Tummen upp är som bekant aldrig sen med att sprida ljus i mörkret och har därför beslutat sig för att publicera det officiella receptet:

Ingredienter
fyra cl gin, två cl grön curaçao, Pommac , russin.

Utförande
Häll gin och curacao i ett isfyllt grogglas. Fyll på med Pommac, rör om och dekorera med russin. Om allting fungerar som det ska så åker russinen hiss upp och ner i drinken. Därav namnet.

Missa för Guds skull inte heller den svenska filmkomedin med samma namn! Sickan Carlsson gör en paradroll i denna klassiska skrattfars, fylld med partnerbyten och fyllehumor. Vid visningarna var man tvungen att texta filmen eftersom folk skrattade så högt att man inte hörde ljudet.

Antikrundan

Det här är världens sjukaste hobby. Jag hörde talas om det igår, när jag hade en vild fredagskväll framför "Snacka om nyheter".

För den, som mot förmodan, tycker att det verkar intressant kan jag även passa på att tipsa om den enorma samling med drottning Victorias favoritstaket som går att beskåda på ett av stadens större museum.

Förtydligande

För er som har oturen att bo utanför Skåne bör jag kanske tillägga att Danne Stråhed är en av världens kändaste människor, söder om Blekinge. År 2005 toppade Danne Stråhed Skånska Dagbladets prestigefyllda lista över årets mest inflytelserika personer.

Danne har tillsammans med bästisen Anders "Adde" Malmberg skrivit pangskrattsuccéer som nyårsrevyn Turning Tossig och sommarklassikern Kärlek och lavemang.

Det är dock inom musikens område som de största framgångarna skördats. Resan på 1980-talet spelade vår speleman i dansbandssveriges supergrupp Wizex (Kicki Danielsson, Charlotte Perelli mfl). Enligt P4 Radio Malmöhus är "När en flicka talar skånska" den mest spelade melodin någonsin efter "Yesterday" och "Änglahund".

Mitt jobb har sina fördelar trots allt. Idag snackade jag med Danne Stråhed i egen hög person! Jag gjorde mitt bästa att dra ut på samtalet så länge som möjligt.

Jag har länge undrat vart Danne tar vägen när han inte solar sig i strålkastarljusets och fotoblixtarnas sken. Nu vet jag, att precis som Michael Jacksons Neverland, har Skånes folkkäraste underhållare sitt eget Dannero dit han drar sig undan för att slippa pressen och uppmärksamheten.

Trivia: Danne är en man med många talanger. Visste ni att han även var skräckfilmsstjärna ett tag på 1980-talet!?

Vansinnesprojekt del 2

Arbetet med boken går framåt, och jag har ungefär en och en halv vecka kvar innan första utkastet ska vara klart. Tyvärr ligger jag ganska långt efter min planering, men har ändå lyckats producera ganska imponerande kvantiteter med tanke på mitt heltidsjobb.

Hur står det till med kvalitén på alstret då? Jag antar att en del pretentiösa kritiker kommer att ha synpunkter på de klonade mumier och hänsynslösa ninjakrigare som dyker upp halvvägs in i handlingen. Jag försöker dock ignorera sådana tankar och erinrar mig istället Ernest Hemmingways visdomsord:

"The first draft of anything is shit."

Akronymer

Det är alltid ett sant nöje att få sms från en äkta engelsman:

Hello m8, saw ure advert 4 a room to-let
in da gumtree website n am intd.
Wud lyk 2 come n view da house 2mrw
if dats ok. Rgds, hish.

Födelsedagsspecial!

Det är minsann inte varje dag som jag fyller 26! Jag tänkte därför passa på att vara lite mer egotrippad och personlig än vanlig och ge er ett avslöjande reportage (exklusivt for tummen upps läsare) om gårdagens bemärkelsedag.

Enligt internationell lag börjar födelsedagen från det ögonblick man vaknar på morgonen oavsett om man varit uppe längre än klockan 12 kvällen innan. (Ni besparas därför pinsamma fyllehistorier från Londons mindre exklusiva nöjesetablissemang) Jag kan dock avslöja att kvällen avslutades med att kebab-mannen på något sätt lyckades ha ned min kycklingburgare på golvet. Och efter att ha gett mig typ tre pommes frites i kompensation hämtade han en stor gummimatta som han lade över det hela så att han inte skulle behöva sopa upp.

Nu börjar jag tappa tråden. Åter till födelsedagen. Jag vaknar klockan 11 på morgonen av att signor Massimo (som låtit mig sova i hans kompis lägenhet) skriker ur sig italienska svordomar. Han har fått kramp i benet. Jag reser mig upp med ett ryck och kommer snabbt till undsättning. Jag forsöker sträcka ut Massimos ben som jag sett dem göra i fotbolls-VM, men det ar oklart ifall det har någon effekt.

Efter att ha sagt farväl till min itallienska vän beger jag mig iväg for att utforska staden...

Men vänta, säger nu den observanta och engagerade läsaren, borde inte karln gå till arbetet en måndagsmorgon som denna! Elller har födelsedagen alldeles stigit honom åt huvudet? Ingalunda, igår var det helgdag i Storbritannien, så jag var fri att företa mig vadhelst jag ville.

Då jag upptäcker att jag befinner mig endast ett stenkast från stadens leksaksmuseum beslutar jag mig för att styra kosan ditåt. Jag försökte ofta, med hjälp av både mutor och hot, få med mig min gamla rumskompis Peter dit, men förgäves. Museet är hursomhelst en höjdare. De bästa leksakerna gjordes antagligen på 1970-talet. Det var mycket rymd- och robottema på den tiden, och jag antar att det finns en hel del socialt hämmade män som skulle kunna döda for att få lägga rabarber på den Star Trek - miniräknare de hade utställd. Bibelbingot från 40-talet gick inte heller av för hackor.

Magen kurrar plötligt till. Eftersom helgen varit full av haram beslutar jag mig för att bota hungern på ett hälsosamt satt. Jag köper världens dyraste macka på Pret a Manger och en detox - dryck som endast Dr Gillian kan älska.

Nu är jag redo för att köpa presenter åt mig själv. Jag lägger snabbt beslag på de otroligt fina skor (med moln på) som jag spanade in under ett ovanligt starkt koffeinrus härom veckan. Av bara farten köper jag även en Burberrytröja som kostar alldeles för mycket trots att den är begagnad. Den är också hemskt tjusig, men jag ser väldigt chavig ut om jag matchar den med mina mjukisbyxor och rutiga gubbkeps, upptäcker jag längre fram på dagen.

Plånboken gapar tom, och jag slår mig ned på ett internetcafé för att läsa gratulationskorrespondensen. Brorsans (som aldrig gjort sig känd for sina översvallande ömhetsbevis) mejl är redan en klassiker:

Hej!
Grattis på födelsedagen.

/Claes

Som litteraturvetare skulle jag vilja tillägga att brorsan förvaltar arvet från Raymond Chandlers hårdkokta prosa och Hemmingways isbergsteknik på ett ypperligt sätt.


Mättnadskanslan fran ''världens dyraste macka'' och detox-drycken försvinner hastigt och lustigt, och jag beslutar mig för att ta mig hem till New Malden. Väl hamma sträcker jag ut mig i dubbelsängen, samtidigt som gratulationer från världens alla hörn fortsätter att strömma in.

Vansinnesprojekt!

Okej, om några veckor ska det första utkastet till debutromanen vara klart. Det är tänkt att hela projektet ska gå att följa här på bloggen. Jag lägger därför upp en kopia på det bindande kontrakt jag skrivit under.

I, hereby pledge my intent to write a 50, 000-word novel in one month's time.

By invoking an absurd monthlong deadline on such an enormous undertaking, I understand that notions of craft, brilliance, and competency are to be chucked right out the window, where they will remain, ignored, until they are retrieved for the editing process. I understand that I am a talented person, capable of heroic acts of creativity, and I will give myself enough time over the course of next month to allow my innate gifts to come to the surface, unmolested by self-doubt, self-criticism, and other acts of self-bullying.

During the month ahead, I realise I will produce clunky dialogue, clichéd characters and deeply flawed plots. I agree that all of these things will be left in my rough draft, to be corrected or excised at a later point. I understand my right to whithold my manuscript from all readers until I deem it complete. I also acknowledge my right as author to substantially inflate both the quality of the rough draft and the rigors of the writing process, should such inflation prove useful in garnering me respect, attention or freedom from household chores.

I acknowledge that the monthlong, 50, 000-word deadline I set for myself is absolute and unchangeable, and that any failure to meet the deadline, or any effort on my part to move the deadline once the adventure has begun, will result in well-deserved mockery from friends and family. I also acknowledge that, upon successful completion of the stated noveling objective, I am entitled to a period of gleeful celebration and revelry, the duration and intensity of which may prelude me from participating fully in workplace activities for days, if not weeks, afterwards.

Novel Start Date
24/04/07

Novel Deadline
23/05/07

Årets kulturhändelse

Amex - the Quiz!

Jag må vara gammal stormästare, men för den sakens skull vilar jag inte på lagrarna, utan söker ständigt nya utmaningar.

Just nu pluggar jag till exempel hårt för att lära mig allt om American Express: dess företagsstruktur, historia och framtidsvisioner. Mina chefer kan nämligen när som helst, och utan förvarning, slita bort mig från min kontorsstol och tvinga mig att skriva ett test, där mina kunskaper om företaget ställs på prov.

Här kommer några möjliga frågor som ni kan roa er med där hemma:

Q: What is a brand?
A: A belief that exists in a consumer's mind. A Promise made, delivered through experience. both rational and emotional.

Q: What does the Blue Box represent?
A: Amex as a whole.

Q: What do we want our customers to think when they think of the Blue Box?
A: Customer Commitment, Trust and Integrity, Security all over the world, Quality and Innovation, Support and Success.

Här kommer en annan favorit från utbildningsmaterialet:
Non-Parts:
A Non-Part is the name that we refer to Merchant customer's who do not hold an agreement with us.
Occassionally a Non-Part Merchant may submit an American Express transaction in error or as an one-off transaction on behalf of a Cardmember.

Non-Part, smaka på det ordet! George Orwell hade inte kunnat göra det bättre.

Det roligaste med jobbet är dock Genesis, en databas där man kan se alla American Express transaktioner som görs i hela världen! Genesis, som går i färgskalorna svart, grönt och lila, bygger på samma banbrytande grafik och obegripliga kommandon som gjorde Atari till ett ledande datorföretag under 1980-talet.

Dementi

Ett av det nya milleniets största missförstånd har äntligen retts ut. Här är den riktiga texten till My Doorbell med White Stripes. Det stämmer alltså inte, som jag ofta har hävdat, att Jack White sjunger "I was thinking about my dolphin, when you gonna bring it, when you gonna bring it". Men jag tycker nästan att min version är bättre, de borde börja spela den live.

Närförorten som Gud glömde

Dagens blogg är tillägnad Elephant & Castle, en av Londons mindre pittoreska stadsdelar. Ofta, när livet i Hackney känts grått och motgångarna hopat sig, har jag sagt till mig själv: "Sluta gnäll, och tänk på barnen i Elephant & Castle."

Byggnaderna i området är starkt influerade av AGs vid Värnhemstorget, P-huset Anna, samt mitt gamla hangout Vildanden. Enligt Dante Aligheri pinas just nu arkitekterna till Elephant & Castle i infernos innersta krets. Det ska dock finnas fördelar med området. Enligt uppgift säljs det tokbilliga Clarks-skor i närheten, och endast ett stenkast bort kan man beskåda stadens bästa underhållningsvåld.

Musiktips

Dagens musiktips är låten "Roll With It" av den brittiska gruppen Oasis, en jättebra rocklåt som tyvärr har kommit lite i skymmundan av deras mindre lyckade alster. Ett bra sätt att beskriva "Roll With It" på är att den låter precis som The Beatles. Typiskt for mycket sån här 60-talsinfluerad musik är att den passar fint att dansa twist till. Mer information om The Beatles kan ni hitta på den här sidan: http://hem.passagen.se/beatlejo/huvud.htm