Någon gång i högstadiet gav min svensklärare oss i uppgift att skriva en text på temat Min livsfilosofi. Jag hade precis läst ut Sofies värld samt börjat lyssna på rebellisk musik. Resultatet blev ett sanslöst alster som samtidigt som det är otroligt lillgammalt osar av upproriska tonårshormoner. Håll till godo!

Jag är egentligen ganska ointresserad av att skriva om det här ämnet. Jag har alltid varit ointresserad av och rent av avskytt att höra på andra människors moraliska och etiska idéer om hur människor ska leva och handla. Jag tror att det är en särskilt västerländsk och speciellt kristen uppfattning att alltid tvinga på andra människor ens egna tankar och på alla sätt motverka personer som har egna idéer. Det är mycket vanligt speciellt i skolor.

Eftersom jag alltid irriterat mig på andra människors moraliserande så har jag inte funderat särskilt mycket på saken. Inte förrän de senaste då jag blivit tvungen att skriva om frågan och funnit den mycket intressant. Frågan om hur människor ska bemöta varandra skulle jag kunna besvara mycket snabbt. Men det skulle bli ett mycket enkelt och naivt svar precis som alla andras åsikt i frågan.

Människor har aldrig haft några egna värderingar. De har tvingats att tänka på ett visst sätt av den styrande gruppen i samhället och de lagar som de stiftat. De människor som inte delat samhällets idéer har tvingats att ändra sina värderingar efter samhället. De som ändå inte ändrat sig har ansetts som galningar eller kriminella. Men för det mesta har samhällets fina värderingar blivit så djupt ingrodda i personens hjärna att personen inte fått några egna värderingar. Eftersom inga andra människor har några egna idéer så tycker jag inte att du ska begära att jag ska ha några.

Men det har jag.

Människor följer nog inte lagar och bemöter varandra på ett vänligt sätt för att deras förnuft säger dem det. Istället lever dom efter sina egna (eller andras) känslor. Jag tror faktiskt att jag skulle hjälpa en ovän om han var i en svår situation även om mitt och andras liv skulle bli bättre om han dog. Det gör jag inte pågrund av något förnuft (vilket faktiskt säger mig att personen logiskt sett borde dö) utan av någon sorts känsla som säger mig att man inte låter någon annan människa dö. Det är nog samma sak för brottslingar som nog dödar snarare pågrund av brist på käsnlor än brist på förnuft. Bättre samhällen kunde kanske byggas om människors tankar och känslor fick utvecklas mera.

Sammanfattningsvis så finns det inget sätt som människor bör handla på. De är tvungna att handla på ett visst sätt. Närmare svaret på någon av frågorna kommer jag nog aldrig.

Frusna öron, kylda tår,
snabba pelsade personer,
rimfrost uti skägg och hår,
fluss och emulsioner.
Gikt och febrar, hvart man går,
menskor oförtänkt på bår,
lik och geridoner.

På detta sätt beklagade sig nyligen en god vän till mig i ett sms. Och visst kan det kännas hårt och motigt ibland så här i midvintertider men man ska då komma ihåg att det finns ett enkelt och välsmakande botemedel mot dessa känslor, nämligen äggtoddyn. En riktig äggtoddy kan dock vara svår att få tag på numera och det har till och med hänt att hövliga människor blivit utslängda från krogar bara för att de bett om en sådan dryck. Därför känner jag mig nu manad till att publicera det autentiska receptet, precis som det en gång inmundigades av mr Samuel Pickwick:

4 personer

1 dl socker
1 ½ dl rom, cognac eller whisky
1 liter kokande vatten
3 äggulor
ev citron

Vispa äggulorna och sockret till vitt skum.
Fördela äggmassan i 4 höga glas. Häll i spriten och ev en citronskiva i varje glas
Häll över 2 ½ dl kokande vatten i varje glas och servera omedelbart.


Och har du inte blivit stofil efter några glas av denna dryck är nog allt hopp tyvärr ute.

Undertecknad har sedan länge insett att postmodernismen blott är en tandlös papperstiger som aldrig kan användas för att förstå den värld vi lever i. Den skapar endast förvirring, osäkerhet och överdrivet utdragna teoriavsnitt i undermåliga studentuppsatser. Istället orienterar jag mig i tillvaron med hjälp av en kanon som utvecklades av min far under 1980- och 90-talen. Den delar på ett tydligt och lättöverskådligt sätt in den västerländska kulturen i sådant som är värt att ödsla tid på och det som bör kastas på sophögen. Listan innehåller en del skrällar, men jag kan garantera att den känns mycket befriande att följa och verkligen rensar hjärnan från mycket gammalt bråte. Pröva själv! Det är säkert, effektivt och kul!

Värt att ödsla tid på:

Homeros

Aischylos

Johann Sebastian Bach (Precis som Homeros, som var en gladlynt karl, motbevisar Bach tesen om den lidande konstnären. Han var som bekant välgödd och levde ett trivsamt medelklassliv i Leipzig.)

Gustave Flaubert

Kurt Gödel

Povel Ramel

Bör kastas på sophögen:

Bibeln

William Shakespeare (grova pjäser med alldeles för mycket ord. Dessutom är hela storyn i Hamlet snodd från ovan nämnda atenare.)

Ludwig van Beethoven (Beethoven går inte att lyssna på. Beethoven förstör musik.)

Marcel Proust (fast naturligtvis var det nödvändigt att ta sig igenom 2872 sidor på franska av À la recherche... bara för att kunna fälla omdömet att den var långtråkig.)

Martin Heidegger

Helge Skoog (Att inte filmcensuren slog till mot Kaj Husells falsksång i Ebba och Didrik är en stor skandal.)

Att välja rätt väg i livet har orsakat huvudbry hos mången ung man.