För några somrar sedan planerade Teater Klotet att göra en pjäs om den avdankade soulkungen King, född och uppvuxen på Österlen men numera boende i Köpenhamn. Trots svikande publik gav King alltid 110% under sina koncerter. De slutade ofta med att han, insvept i en amerikansk flagga, föll ihop på scengolvet och fick bäras ut av sina medmusikanter.

Verklighetens King heter Jakim W och arbetar ungefär tre meter ifrån mig här i kontorslandskapet. Eftersom jag är en sådan människa som har svårt att saga nej, så har jag vid ett antal tillfällen varit och lyssnat när Jakim sjungit gospel. Koncerterna äger rum i en av södra Londons mest gudsförgätna förorters deppigaste pubar. Publiken består av mig själv samt tre italienare som talar högljutt och ibland går ut för att ringa med mobilen.

Min kollega bjuder emellertid på två timmars euforisk frälsingshysteri. Efteråt tar han tag i mina händer och lovar att han ska be för mig natten igenom. Uttrycket “stel svensk” får helt nya dimensioner, och jag undrar vad som skulle hända om han fick kännedom om mitt solida gudsförnekande.

Av Jakims keyboardist Maurice har jag dessutom fått höra att det finns en ny typ av gospel. Den låter precis som modern R'n'B fast med texter om Jesus Krist istället för booty calls.