Födelsedagsspecial!

Det är minsann inte varje dag som jag fyller 26! Jag tänkte därför passa på att vara lite mer egotrippad och personlig än vanlig och ge er ett avslöjande reportage (exklusivt for tummen upps läsare) om gårdagens bemärkelsedag.

Enligt internationell lag börjar födelsedagen från det ögonblick man vaknar på morgonen oavsett om man varit uppe längre än klockan 12 kvällen innan. (Ni besparas därför pinsamma fyllehistorier från Londons mindre exklusiva nöjesetablissemang) Jag kan dock avslöja att kvällen avslutades med att kebab-mannen på något sätt lyckades ha ned min kycklingburgare på golvet. Och efter att ha gett mig typ tre pommes frites i kompensation hämtade han en stor gummimatta som han lade över det hela så att han inte skulle behöva sopa upp.

Nu börjar jag tappa tråden. Åter till födelsedagen. Jag vaknar klockan 11 på morgonen av att signor Massimo (som låtit mig sova i hans kompis lägenhet) skriker ur sig italienska svordomar. Han har fått kramp i benet. Jag reser mig upp med ett ryck och kommer snabbt till undsättning. Jag forsöker sträcka ut Massimos ben som jag sett dem göra i fotbolls-VM, men det ar oklart ifall det har någon effekt.

Efter att ha sagt farväl till min itallienska vän beger jag mig iväg for att utforska staden...

Men vänta, säger nu den observanta och engagerade läsaren, borde inte karln gå till arbetet en måndagsmorgon som denna! Elller har födelsedagen alldeles stigit honom åt huvudet? Ingalunda, igår var det helgdag i Storbritannien, så jag var fri att företa mig vadhelst jag ville.

Då jag upptäcker att jag befinner mig endast ett stenkast från stadens leksaksmuseum beslutar jag mig för att styra kosan ditåt. Jag försökte ofta, med hjälp av både mutor och hot, få med mig min gamla rumskompis Peter dit, men förgäves. Museet är hursomhelst en höjdare. De bästa leksakerna gjordes antagligen på 1970-talet. Det var mycket rymd- och robottema på den tiden, och jag antar att det finns en hel del socialt hämmade män som skulle kunna döda for att få lägga rabarber på den Star Trek - miniräknare de hade utställd. Bibelbingot från 40-talet gick inte heller av för hackor.

Magen kurrar plötligt till. Eftersom helgen varit full av haram beslutar jag mig för att bota hungern på ett hälsosamt satt. Jag köper världens dyraste macka på Pret a Manger och en detox - dryck som endast Dr Gillian kan älska.

Nu är jag redo för att köpa presenter åt mig själv. Jag lägger snabbt beslag på de otroligt fina skor (med moln på) som jag spanade in under ett ovanligt starkt koffeinrus härom veckan. Av bara farten köper jag även en Burberrytröja som kostar alldeles för mycket trots att den är begagnad. Den är också hemskt tjusig, men jag ser väldigt chavig ut om jag matchar den med mina mjukisbyxor och rutiga gubbkeps, upptäcker jag längre fram på dagen.

Plånboken gapar tom, och jag slår mig ned på ett internetcafé för att läsa gratulationskorrespondensen. Brorsans (som aldrig gjort sig känd for sina översvallande ömhetsbevis) mejl är redan en klassiker:

Hej!
Grattis på födelsedagen.

/Claes

Som litteraturvetare skulle jag vilja tillägga att brorsan förvaltar arvet från Raymond Chandlers hårdkokta prosa och Hemmingways isbergsteknik på ett ypperligt sätt.


Mättnadskanslan fran ''världens dyraste macka'' och detox-drycken försvinner hastigt och lustigt, och jag beslutar mig för att ta mig hem till New Malden. Väl hamma sträcker jag ut mig i dubbelsängen, samtidigt som gratulationer från världens alla hörn fortsätter att strömma in.