Någon gång i högstadiet gav min svensklärare oss i uppgift att skriva en text på temat Min livsfilosofi. Jag hade precis läst ut Sofies värld samt börjat lyssna på rebellisk musik. Resultatet blev ett sanslöst alster som samtidigt som det är otroligt lillgammalt osar av upproriska tonårshormoner. Håll till godo!

Jag är egentligen ganska ointresserad av att skriva om det här ämnet. Jag har alltid varit ointresserad av och rent av avskytt att höra på andra människors moraliska och etiska idéer om hur människor ska leva och handla. Jag tror att det är en särskilt västerländsk och speciellt kristen uppfattning att alltid tvinga på andra människor ens egna tankar och på alla sätt motverka personer som har egna idéer. Det är mycket vanligt speciellt i skolor.

Eftersom jag alltid irriterat mig på andra människors moraliserande så har jag inte funderat särskilt mycket på saken. Inte förrän de senaste då jag blivit tvungen att skriva om frågan och funnit den mycket intressant. Frågan om hur människor ska bemöta varandra skulle jag kunna besvara mycket snabbt. Men det skulle bli ett mycket enkelt och naivt svar precis som alla andras åsikt i frågan.

Människor har aldrig haft några egna värderingar. De har tvingats att tänka på ett visst sätt av den styrande gruppen i samhället och de lagar som de stiftat. De människor som inte delat samhällets idéer har tvingats att ändra sina värderingar efter samhället. De som ändå inte ändrat sig har ansetts som galningar eller kriminella. Men för det mesta har samhällets fina värderingar blivit så djupt ingrodda i personens hjärna att personen inte fått några egna värderingar. Eftersom inga andra människor har några egna idéer så tycker jag inte att du ska begära att jag ska ha några.

Men det har jag.

Människor följer nog inte lagar och bemöter varandra på ett vänligt sätt för att deras förnuft säger dem det. Istället lever dom efter sina egna (eller andras) känslor. Jag tror faktiskt att jag skulle hjälpa en ovän om han var i en svår situation även om mitt och andras liv skulle bli bättre om han dog. Det gör jag inte pågrund av något förnuft (vilket faktiskt säger mig att personen logiskt sett borde dö) utan av någon sorts känsla som säger mig att man inte låter någon annan människa dö. Det är nog samma sak för brottslingar som nog dödar snarare pågrund av brist på käsnlor än brist på förnuft. Bättre samhällen kunde kanske byggas om människors tankar och känslor fick utvecklas mera.

Sammanfattningsvis så finns det inget sätt som människor bör handla på. De är tvungna att handla på ett visst sätt. Närmare svaret på någon av frågorna kommer jag nog aldrig.

Frusna öron, kylda tår,
snabba pelsade personer,
rimfrost uti skägg och hår,
fluss och emulsioner.
Gikt och febrar, hvart man går,
menskor oförtänkt på bår,
lik och geridoner.

På detta sätt beklagade sig nyligen en god vän till mig i ett sms. Och visst kan det kännas hårt och motigt ibland så här i midvintertider men man ska då komma ihåg att det finns ett enkelt och välsmakande botemedel mot dessa känslor, nämligen äggtoddyn. En riktig äggtoddy kan dock vara svår att få tag på numera och det har till och med hänt att hövliga människor blivit utslängda från krogar bara för att de bett om en sådan dryck. Därför känner jag mig nu manad till att publicera det autentiska receptet, precis som det en gång inmundigades av mr Samuel Pickwick:

4 personer

1 dl socker
1 ½ dl rom, cognac eller whisky
1 liter kokande vatten
3 äggulor
ev citron

Vispa äggulorna och sockret till vitt skum.
Fördela äggmassan i 4 höga glas. Häll i spriten och ev en citronskiva i varje glas
Häll över 2 ½ dl kokande vatten i varje glas och servera omedelbart.


Och har du inte blivit stofil efter några glas av denna dryck är nog allt hopp tyvärr ute.

Undertecknad har sedan länge insett att postmodernismen blott är en tandlös papperstiger som aldrig kan användas för att förstå den värld vi lever i. Den skapar endast förvirring, osäkerhet och överdrivet utdragna teoriavsnitt i undermåliga studentuppsatser. Istället orienterar jag mig i tillvaron med hjälp av en kanon som utvecklades av min far under 1980- och 90-talen. Den delar på ett tydligt och lättöverskådligt sätt in den västerländska kulturen i sådant som är värt att ödsla tid på och det som bör kastas på sophögen. Listan innehåller en del skrällar, men jag kan garantera att den känns mycket befriande att följa och verkligen rensar hjärnan från mycket gammalt bråte. Pröva själv! Det är säkert, effektivt och kul!

Värt att ödsla tid på:

Homeros

Aischylos

Johann Sebastian Bach (Precis som Homeros, som var en gladlynt karl, motbevisar Bach tesen om den lidande konstnären. Han var som bekant välgödd och levde ett trivsamt medelklassliv i Leipzig.)

Gustave Flaubert

Kurt Gödel

Povel Ramel

Bör kastas på sophögen:

Bibeln

William Shakespeare (grova pjäser med alldeles för mycket ord. Dessutom är hela storyn i Hamlet snodd från ovan nämnda atenare.)

Ludwig van Beethoven (Beethoven går inte att lyssna på. Beethoven förstör musik.)

Marcel Proust (fast naturligtvis var det nödvändigt att ta sig igenom 2872 sidor på franska av À la recherche... bara för att kunna fälla omdömet att den var långtråkig.)

Martin Heidegger

Helge Skoog (Att inte filmcensuren slog till mot Kaj Husells falsksång i Ebba och Didrik är en stor skandal.)

Att välja rätt väg i livet har orsakat huvudbry hos mången ung man.

På grund av mina uppsvällda halsmandlar beordrades jag av min doktor att återigen resa till Genèvesjön för att vila upp mig och andas frisk alpluft. Där stötte jag till min stora förvåning ihop med herr H, en av mina närmaste ungdomsbekanta som jag sedermera förlorat kontakten med. Då jag mindes herr H som en sorglös yngling som aldrig avstod från lättsamma förlustelser blev jag nu mycket förfärad av att melankolin och svårmodet hade tagit över hans sinne. Enligt vårdarna på sanatoriet så led min vän av "postpubertal popångest", vilket yttrade sig i att han, dagarna i ända, satt i serveringen och skrev små dikter på pappersservetter som han sedan spred omkring sig. Detta alster fann jag en tisdag efter lunch:

Alla nätter

Alla nätter samma dumhet

dansa, festa, skratta, supa

för att sedan matt på rummet

i den kalla bädden stupa.

Vakande så sent som möjligt,

pränta verser ner med möda

gnugga svidande ögon röda

— herregud, det är ju löjligt!

Mitt bland drömmens skärvor tigger

jag om slut på dessa plågor,

och på skrynklad kudde ligger

hand som svettas kind i lågor.

Whisky flödar genom strupen

och i dolda avgrundsdjupen

kvider själen i sin snara.

Någonstans från ofattbara

helvetesklyftor smyger dagen fram

som med skoningslösa, klara

ögon stirrar på min skam.

Dagen därefter träffade jag återigen herr H, eller Stäppvargen som han tydligen föredrog att kalla sig nuförtiden, och berättade att jag läst hans dikt. Han blev först glad över uppmärksamheten men erkände sedan att han egentligen låtit dikten ligga framme för att han hoppats att "en tjej som han gillade skulle läsa den och förstå att han var en svår och spännande typ. Fast hon hade tyvärr blivit ihop med en störig hockeykille istället." Innan vi skildes åt hann han även berätta att hans främsta inspirationskälla numera var de gamla Broder Daniel-plattor som han införskaffat på Skivhugget i Göteborg.

Det finns ingenting och då menar jag INGENTING som skrämmer mig så mycket som skrattyoga. Jag har själv utsatts för det en gång, men jag har ännu inte fått tillräcklig distans till den hemska upplevelsen för att jag ska klara av att skriva om det mer i detalj.

Den härjande finanskrisen fyller som bekant spaltmeter efter spaltmeter just nu. Men det finns ljus i mörkret för all världens spekulanter även i dessa mörka tider. Själv gläds jag till exempel över att jag sålde mina numera värdelösa tändsticksaktier i god tid och istället gav mig in i en mer lukrativ branch. Jag väljer att citera från senaste numret av Antik & Auktion:

"Uppstopppade fåglar är hett just nu och tranan på bilden försvann direkt för 6500 kronor."

Till alla er som trodde att optioner var det man skulle syssla med vill jag bara säga en sak, get stuffed!

”Schäfern är fortfarande på hugget!” Med den fyndiga formuleringen inleder Svenska schäferförbundets ordförande Kent Unger sitt pressmeddelande till Tummen upps redaktion. Här följer resten av meddelandet i sin helhet:

Schäferägare! Det är dags att vi tar tillbaka den status vi förlorat under de senaste decennierna. Ända sedan andra världskriget rasade som värst har schäfern ansetts vara en farlig hund. Den har väckt associationer till polisbrutalitet och gett viss pondus åt personer som inte haft något annat att komma med. På åttiotalet var det till exempel vanligt att föräldrar förbjöd sina barn att klappa grannens schäfer! Men så hände något... Rappartisten Idit Dogge Doggelito skaffade valpen ”Rizzla” och nya raser som pitbullterrier och amstaffterrier fick opropertionerligt utrymme i media. Trots det visar statistik från tyska brukshundsinstitutet att en hungrig och uppretad schäfer kan vara minst lika farlig som någon av ovanstående raser. Vi vill därför än en gång understryka att alla som är intresserade av farliga djur är varmt välkomna till Svenska schäferförbundet!

Tummen upp tackar Kent Unger för informationen och hälsar att om någon i förbundet är sugen på lite vadslagning så ställer vår belgiska jättekanin Kurtz upp på en fight när som helst!

Den ryske poeten Vladimir Majakovskij var först ut med open source. Det hävdar operativsystemet Linux skapare Linus Torvalds i en intervju i finlandssvenska Hufvudstadsbladet.

Det var i mitten av nittotalet som tusentals ungdomar slutade att tapetsera väggarna med rockstjärnor och istället började se en glasögonprydd finsk datorprogramerare som sin största idol. Och nu erkänner alltså Torvalds själv att hela idén till Linus är influerat av Vladimir Majakovskijs arbete med den revolutionsromantiska dikten 150 000 000. Så här beskrivs det banbrytande projektet i Majakovskijs memoarer:

”Slutförde 150 000 000. Publicerade den utan mitt namn. Jag ville att vem som helst skulle få vidarutveckla eller förbättra dikten.”

Men som många innovatörer så var Majakovskij långt före sin tid och det går därför att ana ett spår av bitterhet i hans kommentarer.

”Men ingen fortsatte på den och alla visste ändå vem som skrivit dikten. Vad spelar det då för roll? Ge ut den under mitt namn. ”

Även kommersiellt floppade 150 000 000, som är en skruvad mix av traditionell rysk folkepik och science fiction. Vi får följa hur världskapitalismens försvarare Wilson (möjligtvis har Majakovskij influerats av den amerikanske presidenten med samma namn) besegras av den ryske folkhjälten Ivan. Wilson lever i Chicago, en stad som hålls uppe av en enda skruv. Majakovskijs Chicago är helt ”elektro-dynamomekaniskt”, till och med när chigagobon lyfter på ögonbrynen sker det med hjälp av elektrisk kraft. Den rike Wilson är utrustad med en pistol med fyra avtryckare men står sig ändå slätt gentemot Ivan som endast har sina två händer att kämpa med.

”Strunt, dumt, förbannat dumt och pretentiöst! Enligt min mening borde bara ett av tio sådana här alster publiceras och då inte i mer än 150 exemplar – för bibliotek och kufar.” Så löd Lenins hårda omdöme om dikten.

Sedan jag började koka eget slime för några veckor sedan har en helt ny värld öppnat sig. Jag har börjat utföra spännande och farliga experiment med slimet, som sedemera muterat sig och utvecklat artificiell intelligens. Mitt muterade slime kommer att bli ovärderligt för mänskligheten, men om det hamnar i orätta händer kan vad som helst hända...

Okej, nu överdrev jag kanske en smula. Jag är inte riktigt där än, men läs vad den japanske forskaren Toshiyuki Nakagaki har att säga om slimets organiska släktingar slemsvamparna i söndagens DN så förstår ni att det är ett mycket spännande forskningsområde:

”Dessutom kan slemsvamparna vara obeslutsamma, ett annat tecken på intelligent beteende enligt Toshiyuki Nakagaki. Om en slemsvamp stöter på ett giftigt ämne på sin väg kan den välja att agera på tre olika sätt. Antingen kan den fortsätta framåt genom ämnet, backa och välja en annan väg eller dela på sig och göra både och. Men innan slemsvamparna har bestämt sig stannar den upp, och gör ingenting.

De beter sig som Hamlet. Under en lång tid går Hamlet och vet inte vad han ska gör, ska han ta livet av sig, ska han döda sin farbror eller ska han göra något annat. Sedan, plötsligt, skrider han till verket, precis som slemsvamparna säger Toshiyuki Nakagaki.”

Med riktigt obeslutsamma slemsvampar i laboratoriet behöver man inga vänner, eller Tv-kanaler.

Nu ska jag bege mig ut på hemligt uppdrag. Jag verkar inkognito och av säkerhetsskäl får jag inte berätta några fler detaljer. Om allt går vägen återkommer jag med bloggandet inom kort.

Snart tar jag och slår 099-510 10 för att klaga på årets sommarlovsteater! Det är bara skrik och svordomar hela tiden. På min tid var det bara skrik, utan några svordomar. Det hela låter mest som någon sån där bedrövlig svensk snutfilm med Jakob Eklund, där skådisarna ständigt får ryta "för i helvete" för att fylla ut ett obefintligt manus. Jag tycker att det är ledsamt att sådana kulturella lågvattenmärken ska behöva gå i arv till nästa generation. Varför duger det inte längre att sända Godnatt mister Tom i repris?

Mvh
Stofiltummen

Har ni också märkt att hemmafesterna bara blir lamare och lamare ju längre upp i åren ni kommer? I sådana fall finns ett enkelt trick som kan liva upp även den stelaste av parmiddagar. Här kommer receptet på hur man gör eget slime, den coolaste leksaken år 1991-92!

Du behöver: maizena/majsmjöl, vatten (ca 200 ml), skål, matsked, träsked, tesked, påse som går att försluta, eventuellt karamellfärg.

Ta 10 matskedar maizena/majsmjöl och häll i skålen.

Häll i 50 ml vatten åt gången i skålen och rör om med en träsked. Försök att göra en tjock och klibbig deg. Det speciella med denna gegga är att den kan vara både lös och hård, beroende på hur du hanterar geggan.




Om du vill kan du tillsätta lite karamellfärg och röra in i blandningen. Tänk på att skydda dina kläder och arbetsytan extra noga om du använder karamellfärg!

Förvara din stärkelsegegga i en förslutningsbar plastpåse.

Och om det inte hjälper att kasta slime på de andra gästerna för att få dem att släppa loss, så återstår bara att titta på en full Bengt Frithiofsson som presenterar vin i TV.

I brist på ett eget levande husdjur har jag blivit mycket förtjust i alla de gnagare som befolkar buskagen i närheten av min bostad. En kombination av gynnsam vegetation och Restaurang Babylons soptunnor har ledit till att populationen av rattus norvegicus i mina kvarter har nått rent medeltida proportioner. Jag hade precis börjat leka med tanken att tämja en av de små krabaterna för att flanera med i koppel i stadens parker då jag möttes av ett fruktansvärt plakat:

Råttgift, bromadiolin, är utlagt i detta område. Om du misstänker att barn eller husdjur fått i sig av giftet kontakta genast läkare eller veterinär. Vitamin K 1 är motgift.

Ha, där försa de sig allt! Ikväll är det jag som köper en stor hushållsost och proppar den full med vitamintabletter. Sedan får vi se vem som dansar på bordet!

Jag tycker att den här bilden, som visar hur FRA-lagen påverkar Ryssland, är så fasligt snygg och pedagogisk att jag blev tvungen att lägga upp den till allmän beskådan.

Den ryske journalisten visar sedan att han även har god talang för att skriva agentromaner:

"Lagen hade kunnat dykt upp redan för två år sedan. men då offentliggjordes försvarsministeriets plan av chefen för den svenska säkerhetspolisen. Hans gåtfulla död ökade bara överygelsen om att det är allvarligt inställda krafter som står bakom lagförslaget"
(Vesti. 10.07.2008 20:42.)

Jag är tacksam över att jag nu kan lägga ännu en skön konspirationsteori till samlingen.

På väg till kassan i den lokala matvaruaffären får jag syn på den berömde charlatanen Kay Pollaks bok Att växa genom möten. Där skriver han att man varje dag bör uttrycka sin tacksamhet för sådant som annars lätt tas för givet: Tack för att jag har mat i kylen! eller Tack för att jag får leva i en demokrati! är exempel som Pollak ger.

Samma dag läser jag i Veckorevyn om en ung man med det sällsynta syndromet mikropenis. Det är inte svårt att lägga ihop det ena med det andra. Tack, Kay Pollak, för att jag inte har mikropenis! Det gör livet mycket enklare att hantera.

Min uppstoppade häger är sur, svartsjuk och förbannad. Inte nog med att biologerna gjort en artbestämning och degraderat honom till trana, han har även blivit helt utkonkurrerad av min nya, coolare kompis Gizmo, huvudperson i filmen Gremlins.

Gizmo har tillräckligt med charm och utstrålning för att få de där gulliga uttrarna på YouTube att lägga av och satsa på en annan karriär. Sedan jag fick honom för någon vecka sedan har mitt sociala liv skjutit i höjden. Inte nog med att jag blir bjuden på drinkar och främmande kvinnor kommer fram för att ta foton, jag har även bekantat mig med tränaren för svenska five-a-side-landslaget tack vare Gizmo.

Självklart har jag även fått mäktiga fiender. Förra lördagen råkade jag ut för ett riktigt äventyr då min kompis höll på att bli stulen av dörrvakten på Marie Laveau.

- Tjena pysen! Har du en present till mig?, sa vakten med ett översittarleende värdigt Draco Malfoy.

- Va? ... ehh nej.
- Du det är nog bäst att jag tar hand om den där. Den är min nu! Eller du kanske föredrar att stanna här ute medan dina kompisar går in?

Samtidigt som adrenalinet började pumpa kände jag hur jag förflyttades tjugo år tillbaka i tiden, till de hårda skolgårdarna i Bromma där knytnävarnas lag gällde. Jag var redo att slåss för min Gizmo, som vakten nu höll retsamt högt upp i luften. Just när jag skulle kasta mig över honom, ok han vägde kanske tjugo kilo mer än jag men det kunde ha gått, insåg jag att det hela bara var ett skämt. Lite skamsen över mitt hetsiga temperament och med Gizmo i handen gick jag in på nattklubben. Så här i efterhand är jag lite besviken över att jag inte realiserade mitt kamikazeprojekt. Jag menar; det hade blivit en väldigt bra löpsedel.

Eftersom jag inte vill att KGB ska börja hänga här på bloggen valde jag att ta bort inlägget om mina vitryska kompisar. Men om ni är sugna på lite ocensurerad tummen upp - limited edition går det bra att kontakta mig. Ni andra får titta på ett kitchigt ryskt vykort, som uppmanar till medlemskap i de unga filatelisternas förbund, så länge

Jag tänkte att jag skulle utveckla tummen upp och prova på det moderna fenomenet videoblogg.
Med tanke på mina insatser på Cybertown var det nog tur att jag aldrig satsade på en karriär inom Spetsnaz eller Navy Seals men som ni ser var födelsedagsfirandet ändå fullt av knasiga upptåg.

Kamrater bloggläsare!

I morgon fyller jag 27 bast och det tänkte jag fira med att utmana er alla på lasergame! Om ni har någon favoritkaraktär som ni vill vara i spelet får ni gärna klä ut er till den. Eftersom det är min födelsedag så får jag vara James Bond. Fredrik ska vara IRA-ledare och Björn Sydamerikansk general. Andra karaktärer som vi gärna vill ha med i spelet är John Rambo, Pussy Galore och Teskedsgumman.

Om ni vågar ses vi på Cybertown, S.t Eriksgatan 56, 7 maj kl 19:30 !

Torsdagen den 23 april kl 02.32 slocknade sidan 530 på SVT-text för gott. Älskad, sörjd och saknad av många. Sidan 530, eller Filmrutan som den också kallades var en glädjespridare och ljusglimt i tillvaron. De kärnfulla recensionerna kan liknas vid kulturjournalistikens motsvarighet till haikudikten och beskrevs ofta som ”på pricken” av de entusiastiska läsarna. Men tiderna förändras och i det mediebrus som domineras av förnedringsteve och gratistidningar fanns det inte längre plats för filmrutans gedigna hantverk.

Det var för några veckor sedan, då jag med ett glas O'boy i näven slog mig ned för att läsa om veckans filmnyheter, som jag fick det första chockerande beskedet. När jag knappat in sidan 530 på min fjärrkontroll möttes jag endast av en lakonisk text som meddelade att ”Filmrutans framtid utreds för tillfället. Under tiden publiceras inga nya recensioner.” Men istället för att knyta näven i fickan bestämde jag mig för att ta upp kampen. Tillsammans med några likasinnade ordnade jag sittstrejker, köpbojkotter och demonstrationer. Vi startade till och med en så kallad grupp på den populära nätgemenskapen Facebook.

Beslutet att lägga ned Filmrutan föregicks inte av någon offentlig debatt i etermedierna eller på kultursidorna och de åtskilliga brev som jag skickade till SVT:s ledning bemöttes med total tystnad. Hanteringen av ärendet för på ett kusligt sätt tankarna till Sanningsdepartementet i George Orwells 1984. Jag vill dock passa på att tacka alla er som deltagit i kampen. Ni är del av en tradition som sträcker sig tillbaks till Rosa Parks och Mahatma Gandhis dagar! Jag väljer därför att avsluta med ett citat från en av rörelsens mest engagerade medlemmar:

”När de tog bort Bingot sa jag inget
Jag brukade ju inte spela

När de tog bort Klurifaxen sa jag inget
Jag brukade ju inte läsa Dagens namn och solen...”
Kanton

Mina kompisar har snöat in på äventyrlig urban exploration. Jag fick precis ett meddelande på sökaren om att de tillbringat helgen nere i den nedlagda rosa tunnelbanelinjen på Essingeöarna. Linjen byggdes exklusivt för den socialdemokratiska eliten på 1960-talet men har nu tagits över av en grupp fientliga mutanter som mina vänner måste bekämpa.

Här i Stockholm Above händer det också saker. Min nya hobby är att utforska diverse sjukdomar. Förra veckan hade jag halsfluss. Det var lite mesigt jämfört med mässlingen men den får ändå pluspoäng eftersom jag ett kort tag endast kunde kommunicera med rossliga grymtande. De senaste veckorna har jag även ömsat skinn på händer och fötter, undrar om det är ett bra eller dåligt tecken? Håller jag kanske på att förvandlas till en av mutanterna? I sådana fall måste jag välja sida mellan dem och polarna, jobbigt!

Hur som helst: Om det här hade varit 1800-talets London hade jag gjort kommers av eländet. Jag tror att jag skulle gjort succé som cirkusattraktionen Sick Boy, eller så hade folk kommit i horder till min lägenhet för att titta på mina utslag och höra mig sjunga oanständiga kupletter med roslig stämma. Att klappa hägern hade kostat två penny extra.

Jag får ofta förfrågningar från läsare som undrar om de kan kommunicera med mig utanför bloggen på något vis. Är det till exempel möjligt att skicka ett tele-fax eller en brevduva?, undrar den nyfikne.

Hitintills har jag tyvärr varit tvungen att avböja alla sådana anbud, men nu har jag äntligen hittat en lösning som jag tror kommer att fungera. Jag har precis skaffat en personsökare som kommer att vara påslagen dygnet runt! Nummret dit är 0740-127123 och det är bara att knappa in dina siffror så ringer jag upp från närmaste telefonautomat.

Förutom telefonnummer kan du även lämna korta siffermeddelanden. Genom att surfa på gamla hemsidor från 1990-talet har jag lärt mig några koder som är vanliga i minicall-världen. De är till stor del baserade på det engelska språket, men jag tror att det får duga så länge. Det finns flera metoder att ta till när man komponerar sådana medelanden, kom dock alltid ihåg att även lämna din egen personliga kod efteråt, så att kompisen ser vem som har ringt!

Vanliga koder som är bra att kunna utantill:
007 = Jag har en hemlighet att berätta. 911 = Jag har ett viktigt meddelande, ring upp omedelbart!

Koder som är baserade på ord som bildas om du håller din miniräknare uppochned:
HELLO = 07734. LATE = 87.

Koder som är en sorts bilder skapade av siffror:
100000001 föreställer två personer som är långt ifrån varandra och betyder "Jag saknar dig".

Koder som är baserade på antalet bokstäver i orden:
I love you = 143.

För längre meddelanden kan det vara bra att använda personsökarnas egna alfabet. Kanske är det bara jag som är sömnig just nu men någon matematiskt sinnad person får gärna förklara vilka principer det är uppbyggt på, ty det förstår jag inte.

Även om det för det mesta är kul och spännande att ha en egen minicall så finns det vissa fallgropar att se upp med. Om någon med ett nummer som börjar på 809 lämnar ett meddelande som säger att du vunnit en stor lottovinst eller att någon i din familj är sjuk, RING INTE TILLBAKA!!! Om du gör det kommer du till ett betalnummer i Bahamas och det kan kosta mer än $ 24.100.00 (Källa: Internet). Många har redan blivit lurade, men om vi berättar det för alla vi känner kan vi kanske stoppa det!

De senaste veckorna har jag lidigt av en ihållande skrivkramp. Jag hoppas dock att det kommer att lösa sig under nästa vecka då jag åker till Sydstaterna för att möta våren och samla inspiration från jordens mylla. Under tiden får ni njuta av några fräscha airbrush-bilder:






Visste ni förresten att airbrush inte bara används till att skapa intressant konst? Även fotomodeller och filmstjärnor airbrushas så att de ska bli ännu snyggare än de egentligen är. Allt för att skapa dåligt självförtroende och onödiga köpbehov hos oss vanliga dödliga. Moderna filmvetare är till exempel överrens om att det var en tidig version av airbrushtekniken som låg bakom filmstjärnan Gregory Pecks berömda sängkammarblick.

I tisdags var jag på sjukhuset för att få reda på vad de mystiska utslagen som täcker min kropp är för någonting. På grund av smittorisken fick jag vänta i ett isolerat rum i tre timmar innan två doktorer snabbt ställde diagnosen mässling. Då jag är vaccinerad mot den sjukdomen så tyckte jag att det lät lite märkligt och efter att jag insisterat gick de med på att ta ett prov. En sjuksyster kom in och stack upp en ättiksdoftande pinne i näsan på mig och sedan skickades jag snabbt hem. Väl hemma sökte jag på mässling med hjälp av webcrawler och fann att sjukdomen inte precis är jättevanlig. Förra året registrerades ett fall i hela Sverige. Mysko.

När jag så idag ringde för att få mitt provsvar fick jag veta "att det tyvärr skett ett misstag". På något oförklarligt sätt hade de lyckats ta ett bakterie- istället för virusprov så jag kunde inte få några närmare besked om sjukdomen. Till råga på allt så hade den ansvarige läkaren "tagit ledigt" och jag fick endast tala med en PRAO-ande dilletant som tvådde sina händer.

Precis som jag så har ni säkert räknat ut hur det hela ligger till. Jag har blivit kidnappad av utomjordingar som utfört experiment på mig ombord på rymdskeppet. På så sätt har jag fått utslagen. Regeringen och myndigheterna känner naturligtvis till det hela och försöker nu mörklägga.

Nu ringer det på dörrren....

...Rätt gissat. Det är två svartklädda män med portfölj. Dags att sticka. Ibland är det skönt att ha tittöga på dörren.

De senaste dagarna har jag varit ansatt av sjukdom. Feberyrorna har tagit mig i besittning, min hals har inflammerats och kroppen har täckts av osmakliga röda utslag som fått den samlade läkarvetenskapen att gnugga pannorna i förbryllning. Far var dock snabb med att ställa diagnosen syfilis, följt av en lång utläggning om olika franska författare som blivit vansinniga av sjukdomen. När historierna blev för ingående blev jag tvungen att avbryta honom och erkänna att jag, trots mina studier i litteraturvetenskap, varken är bekant med eller särskilt intresserad av Gustav Flauberts alla släktingar och vänner.

För att pigga upp mig själv under sjukdomsdagarna lyssnar jag på hårdrockssolon. Det slår mig plötsligt hur kraftigt jag försummat detta ämne under de två och ett halvt år som jag skrivit här på bloggen.

Här är ett häftigt klipp där Yngwie Malmsteen bjuder på en grym sk arpeggio shred:
http://www.youtube.com/watch?v=SiYwOfaPf5I

Lägg märke till att Yngwie, precis som Markus i S2 i Högland, har scalloperat sin gitarr för att kunna böja strängarna bättre.

Jag vet att det är många som tycker att det är jobbigt med alla "Hell" och "Devil" som förekommer i hårdrockstitlarna. I sådana fall kan jag tipsa om Joe Satriani, en kille med en helt annan inställning till det här med musik. Satriani är en skön typ som alltid spelar med ett leende på läpparna!

Den här videon fångar verkligen den fräcka känslan av att bo i LA:
http://www.youtube.com/watch?v=icdnKydffZQ

För er som känner att det är allt för svårt och tidsödande att lära sig spela så där snabbt och avancerat kan jag komma med några tröstande ord. Det går faktiskt precis lika bra att meka lite med guran i pappas garage, köpa en dyr effektpedal och sedan bara larva sig lite med gitarren i största allmänhet.

Nu är det äntligen dags för lite grovt språk här på bloggen, så om ni känner er en aning pryda är det nog bäst att sluta läsa redan nu.

Igår gav min kamrat Peter mig den bästa av presenter, nämligen det folkloristiska mästerverket Ryska erotiska folksagor. Jag förstår att ni är ivriga att få reda på vad en sådan syndig bok kan innehålla, så jag ger er ett smakprov på direkten:

En gång råkade fittan och arslet i gräl och de förde ett herrans liv! Fittan sa till arslet:
- Du din hagga, borde hålla käften! Visste du att jag varje kväll får fint herrbesök, medan du bara håller på och fjärtar och röker ner allting.
- Å, ditt usla fittskrälle!, svarade arslet. När du knullar, dreglar du på mig - och sånt får jag stillatigande tåla!
Allt detta utspelade sig för länge sedan, på den tiden man inte hade knivar utan fortfarande använde kuken till att skära nötkött.

Jag vet inte om det har med min borgerliga uppväxt att göra, men jag finner ovanstående historia aningens absurd. Det är dock viktigt att förstå dess stora kulturhistoriska värde, så jag väljer att citera baksidetexten:

I jämnt 120 år har sagorna i denna volym varit förbjudna i Ryssland. Det vill säga, de har cirkulerat i illegala utgåvor, men någon laglig upplaga i Ryssland eller Sovjet har inte funnits.
Hösten 1992 meddelade Moskvapressen att äntligen var en inhemsk utgåva på gång. De första numrerade exemplaren såldes på auktion under festliga former. Insamlaren av dessa "oanständiga" erotiska och andra sagor var den berömde folkloristen Aleksandr Afansiev (!826-1871).

Jag är osäker på vad som menas med att sagorna såldes "under festliga former" men en sak har jag klart för mig: Det känns som "den berömde folkloristen" blivit rejält lurad av ett gäng glada bönder som efter ett par glas vodka tramsat ihop de "traditionella folksagorna". Afansiev var säkert så full av fördomar om den frisläppta landsortsbefolkningen att han plikttroget antecknade allt han fick höra. Jag känner mig ändock tvungen att bjuda på ännu en saga innan jag lämnar er för att ta tag i mer betungande plikter:

En bonde jagade ut sin otuktiga katt i skogen. Där bodde det en rävhona som var en riktig hora och ständigt vältrade sig i synd, än med rävar, än med björnar. Så träffade hon katten och de pratade om ditten och datten.
Räven sa:
- Du, Kattofej Ivanovitj, är ju ungkarl och jag en ogift kvinna! Kan du inte ta mig till din?
Det tyckte katten var en bra idé, och de firade händelsen med ett stort kalas. Efteråt skulle katten som traditionen bjuder synda med sin rävhona. Han satte på henne och medan han knullade henne rev han henne med klorna och kurrade oupphörligt:
- Merrrrra... merrrra... merrrra!
- En sån en! sa räven. Han får visst aldrig nog.

Äsch, det där med fikonspråket var en skitdålig idé. Jag skriver vanligt istället.

Jag kan dock meddela att jag funderar på att börja studera månsing, knallarnas och gårdfarihandlarnas hemliga språk. Låter det inte som en fin idé att starta en studiecirkel i ämnet? Om någon av mina läsare skulle vara vass på sotarmoj så får han/hon också gärna höra av sig!

Idag tröttnade jag på den likriktning som råder i bloggosfären. Det är för ont om djärva formexperiment! Därför har jag bestämt mig för att i fortsättningen författa alla inlägg på fikonspråket. Håll till godo!

Ikon firse mokon fiknade vakon fig jakon, fick gikon fipp ukon fich okon fit åkon fikost frukon. Fiftersom ekom fit dekon fir äkon findag sökon såkon fihövde bekon fig jakon finte ikon gåkon fill tikon figget plukon. Ikon fir gåkon fir vakon fig jakon ikon fin stakon fid mekon filarna pokon. Fidrik frekon fich okon firn bjökon fittades brokon fich okon fiter pekon finn vakon fin ekon fir stokon fil åkon. Fig idakon fir hakon fig jakon fibbat jokon fich okon fiffat träkon fina likon. Fintligen egekon ficker tykon fig jakon fitt akon fijer tjekon fir äkon firviga lakon, fist fakon fina likon fir äkon filt hekon fik okon.

Som nu kanske märkte så ledde detta till att innehållet blev en smula lidande. Men håll ut! När jag väl blivit varm i kläderna så tror jag att detta experiment kommer att leda till fulländning av såväl form som innehåll.

De senaste dagarna har jag läst en spännande och lärorik barnbok av den typ som inte skrivs längre, Kamrat Jesus av Sven Wernström. Bibliotekarien på det lokala folkbiblioteket blev både rörd och förvånad när jag frågade efter den. Hon sade att boken varit mycket populär en gång i tiden, men när Reagan och Thatcher kom till makten magasinerades den och föll i glömska. Trots det så är dess innehåll fortfarande hett sprängstoff i vissa kretsar.

Det som gör att Kamrat Jesus höjer sig skyhögt över den vanliga kommunistindoktrineringen är Wernströms mustiga språk, som gör att mannen från Nasaret verkligen framstår som en verklig revolutionär av kött och blod. Här följer några exempel som jag fastnat extra mycket för:

Jesus och hans kamrater satte sig vid elden och fick mat. Det enda som fanns var gräshoppor och vildhonung och några torra äpplen, men det fick duga. Jesus var nyfiken på Johannes Döpare. Han sa:
- Det är ju många som har försökt göra uppror. Varför tror du att du ska lyckas, när de andra har misslyckats?

De flesta människor tyckte om Jesus. Han var en glad knickedick. Han gillade att äta och dricka och skoja. Och han unnade sina kamrater att vara med på en sån här fest för en gångs skull. Därför struntade han i vidare förmaningar och lät dem dricka så mycket de ville.

När Maria Magdalena hade gått, gick Jesus bort till ett träd för att kissa. Dit kom också Petrus. När de stod där och kissade i kors som goda kamrater, sa Jesus
- Allting känns så bedrövligt. Jag tror att det kommer att hända något otäckt.

- Ä! sa Petrus. Det här är väl ett bra gömställe?
- Javars. Men jag är rädd att någon förråder oss. Tror du att vi kan lita på våra kamrater?

Enligt professor Lars Melin och hans hejdukar på Språktidningen lyder den vanligaste meningen i svenskan "Jag vet inte!". Landets skådespelarelit, med Rolf Lassgård, Mikael Persbrandt och Jacob Eklund i spetsen, har dock sedan 90-talets gryning odlat ett eget favorituttryck. Jag tänker naturligtvis på "För i helvete!" som enligt SCB används hela 473 gånger i Richard Hoberts skilsmässopekoral Alla älskar Alice, trots att det inte alls kvalar in på Melins lista. Själv känner jag inga som säger "För i helvete!" när de blir "förbannade", gör ni ? Det måste vara en generationsfråga, någon annan slutsats kan jag inte komma fram till.

Jag fick precis en rapport från mitt härliga gamla kollektiv i Hackney. Som vanligt liknade livet där mest ett valfritt Young Ones-avsnitt. Toaletten i badrummet har varit trasig i tre månader och "folk har börjat dra ut mattorna i rummen". Vad nu det betyder.

Nästa vecka börjar vårterminen. Det känns bra. Jag känner för att nörda ner mig i 1700-talsryska och annat marknadsanpassat. Den senaste veckan har jag haft lite för mycket fritid till mitt förfogande, vilket lett till att jag blivit knäpp. För att bearbeta min psykstördhet har jag börjat skriva haiku. Här kommer en dikt med fantasytema:

druidstenen din
äran som svärdet haver
min son starke Hans

Ett av livets stora problem är äntligen löst:

http://www.nasblod.nu/