De senaste dagarna har jag läst en spännande och lärorik barnbok av den typ som inte skrivs längre, Kamrat Jesus av Sven Wernström. Bibliotekarien på det lokala folkbiblioteket blev både rörd och förvånad när jag frågade efter den. Hon sade att boken varit mycket populär en gång i tiden, men när Reagan och Thatcher kom till makten magasinerades den och föll i glömska. Trots det så är dess innehåll fortfarande hett sprängstoff i vissa kretsar.

Det som gör att Kamrat Jesus höjer sig skyhögt över den vanliga kommunistindoktrineringen är Wernströms mustiga språk, som gör att mannen från Nasaret verkligen framstår som en verklig revolutionär av kött och blod. Här följer några exempel som jag fastnat extra mycket för:

Jesus och hans kamrater satte sig vid elden och fick mat. Det enda som fanns var gräshoppor och vildhonung och några torra äpplen, men det fick duga. Jesus var nyfiken på Johannes Döpare. Han sa:
- Det är ju många som har försökt göra uppror. Varför tror du att du ska lyckas, när de andra har misslyckats?

De flesta människor tyckte om Jesus. Han var en glad knickedick. Han gillade att äta och dricka och skoja. Och han unnade sina kamrater att vara med på en sån här fest för en gångs skull. Därför struntade han i vidare förmaningar och lät dem dricka så mycket de ville.

När Maria Magdalena hade gått, gick Jesus bort till ett träd för att kissa. Dit kom också Petrus. När de stod där och kissade i kors som goda kamrater, sa Jesus
- Allting känns så bedrövligt. Jag tror att det kommer att hända något otäckt.

- Ä! sa Petrus. Det här är väl ett bra gömställe?
- Javars. Men jag är rädd att någon förråder oss. Tror du att vi kan lita på våra kamrater?