Någon gång i högstadiet gav min svensklärare oss i uppgift att skriva en text på temat Min livsfilosofi. Jag hade precis läst ut Sofies värld samt börjat lyssna på rebellisk musik. Resultatet blev ett sanslöst alster som samtidigt som det är otroligt lillgammalt osar av upproriska tonårshormoner. Håll till godo!

Jag är egentligen ganska ointresserad av att skriva om det här ämnet. Jag har alltid varit ointresserad av och rent av avskytt att höra på andra människors moraliska och etiska idéer om hur människor ska leva och handla. Jag tror att det är en särskilt västerländsk och speciellt kristen uppfattning att alltid tvinga på andra människor ens egna tankar och på alla sätt motverka personer som har egna idéer. Det är mycket vanligt speciellt i skolor.

Eftersom jag alltid irriterat mig på andra människors moraliserande så har jag inte funderat särskilt mycket på saken. Inte förrän de senaste då jag blivit tvungen att skriva om frågan och funnit den mycket intressant. Frågan om hur människor ska bemöta varandra skulle jag kunna besvara mycket snabbt. Men det skulle bli ett mycket enkelt och naivt svar precis som alla andras åsikt i frågan.

Människor har aldrig haft några egna värderingar. De har tvingats att tänka på ett visst sätt av den styrande gruppen i samhället och de lagar som de stiftat. De människor som inte delat samhällets idéer har tvingats att ändra sina värderingar efter samhället. De som ändå inte ändrat sig har ansetts som galningar eller kriminella. Men för det mesta har samhällets fina värderingar blivit så djupt ingrodda i personens hjärna att personen inte fått några egna värderingar. Eftersom inga andra människor har några egna idéer så tycker jag inte att du ska begära att jag ska ha några.

Men det har jag.

Människor följer nog inte lagar och bemöter varandra på ett vänligt sätt för att deras förnuft säger dem det. Istället lever dom efter sina egna (eller andras) känslor. Jag tror faktiskt att jag skulle hjälpa en ovän om han var i en svår situation även om mitt och andras liv skulle bli bättre om han dog. Det gör jag inte pågrund av något förnuft (vilket faktiskt säger mig att personen logiskt sett borde dö) utan av någon sorts känsla som säger mig att man inte låter någon annan människa dö. Det är nog samma sak för brottslingar som nog dödar snarare pågrund av brist på käsnlor än brist på förnuft. Bättre samhällen kunde kanske byggas om människors tankar och känslor fick utvecklas mera.

Sammanfattningsvis så finns det inget sätt som människor bör handla på. De är tvungna att handla på ett visst sätt. Närmare svaret på någon av frågorna kommer jag nog aldrig.