De senaste dagarna har jag varit ansatt av sjukdom. Feberyrorna har tagit mig i besittning, min hals har inflammerats och kroppen har täckts av osmakliga röda utslag som fått den samlade läkarvetenskapen att gnugga pannorna i förbryllning. Far var dock snabb med att ställa diagnosen syfilis, följt av en lång utläggning om olika franska författare som blivit vansinniga av sjukdomen. När historierna blev för ingående blev jag tvungen att avbryta honom och erkänna att jag, trots mina studier i litteraturvetenskap, varken är bekant med eller särskilt intresserad av Gustav Flauberts alla släktingar och vänner.

För att pigga upp mig själv under sjukdomsdagarna lyssnar jag på hårdrockssolon. Det slår mig plötsligt hur kraftigt jag försummat detta ämne under de två och ett halvt år som jag skrivit här på bloggen.

Här är ett häftigt klipp där Yngwie Malmsteen bjuder på en grym sk arpeggio shred:
http://www.youtube.com/watch?v=SiYwOfaPf5I

Lägg märke till att Yngwie, precis som Markus i S2 i Högland, har scalloperat sin gitarr för att kunna böja strängarna bättre.

Jag vet att det är många som tycker att det är jobbigt med alla "Hell" och "Devil" som förekommer i hårdrockstitlarna. I sådana fall kan jag tipsa om Joe Satriani, en kille med en helt annan inställning till det här med musik. Satriani är en skön typ som alltid spelar med ett leende på läpparna!

Den här videon fångar verkligen den fräcka känslan av att bo i LA:
http://www.youtube.com/watch?v=icdnKydffZQ

För er som känner att det är allt för svårt och tidsödande att lära sig spela så där snabbt och avancerat kan jag komma med några tröstande ord. Det går faktiskt precis lika bra att meka lite med guran i pappas garage, köpa en dyr effektpedal och sedan bara larva sig lite med gitarren i största allmänhet.