Undertecknad har sedan länge insett att postmodernismen blott är en tandlös papperstiger som aldrig kan användas för att förstå den värld vi lever i. Den skapar endast förvirring, osäkerhet och överdrivet utdragna teoriavsnitt i undermåliga studentuppsatser. Istället orienterar jag mig i tillvaron med hjälp av en kanon som utvecklades av min far under 1980- och 90-talen. Den delar på ett tydligt och lättöverskådligt sätt in den västerländska kulturen i sådant som är värt att ödsla tid på och det som bör kastas på sophögen. Listan innehåller en del skrällar, men jag kan garantera att den känns mycket befriande att följa och verkligen rensar hjärnan från mycket gammalt bråte. Pröva själv! Det är säkert, effektivt och kul!

Värt att ödsla tid på:

Homeros

Aischylos

Johann Sebastian Bach (Precis som Homeros, som var en gladlynt karl, motbevisar Bach tesen om den lidande konstnären. Han var som bekant välgödd och levde ett trivsamt medelklassliv i Leipzig.)

Gustave Flaubert

Kurt Gödel

Povel Ramel

Bör kastas på sophögen:

Bibeln

William Shakespeare (grova pjäser med alldeles för mycket ord. Dessutom är hela storyn i Hamlet snodd från ovan nämnda atenare.)

Ludwig van Beethoven (Beethoven går inte att lyssna på. Beethoven förstör musik.)

Marcel Proust (fast naturligtvis var det nödvändigt att ta sig igenom 2872 sidor på franska av À la recherche... bara för att kunna fälla omdömet att den var långtråkig.)

Martin Heidegger

Helge Skoog (Att inte filmcensuren slog till mot Kaj Husells falsksång i Ebba och Didrik är en stor skandal.)

Att välja rätt väg i livet har orsakat huvudbry hos mången ung man.