På grund av mina uppsvällda halsmandlar beordrades jag av min doktor att återigen resa till Genèvesjön för att vila upp mig och andas frisk alpluft. Där stötte jag till min stora förvåning ihop med herr H, en av mina närmaste ungdomsbekanta som jag sedermera förlorat kontakten med. Då jag mindes herr H som en sorglös yngling som aldrig avstod från lättsamma förlustelser blev jag nu mycket förfärad av att melankolin och svårmodet hade tagit över hans sinne. Enligt vårdarna på sanatoriet så led min vän av "postpubertal popångest", vilket yttrade sig i att han, dagarna i ända, satt i serveringen och skrev små dikter på pappersservetter som han sedan spred omkring sig. Detta alster fann jag en tisdag efter lunch:

Alla nätter

Alla nätter samma dumhet

dansa, festa, skratta, supa

för att sedan matt på rummet

i den kalla bädden stupa.

Vakande så sent som möjligt,

pränta verser ner med möda

gnugga svidande ögon röda

— herregud, det är ju löjligt!

Mitt bland drömmens skärvor tigger

jag om slut på dessa plågor,

och på skrynklad kudde ligger

hand som svettas kind i lågor.

Whisky flödar genom strupen

och i dolda avgrundsdjupen

kvider själen i sin snara.

Någonstans från ofattbara

helvetesklyftor smyger dagen fram

som med skoningslösa, klara

ögon stirrar på min skam.

Dagen därefter träffade jag återigen herr H, eller Stäppvargen som han tydligen föredrog att kalla sig nuförtiden, och berättade att jag läst hans dikt. Han blev först glad över uppmärksamheten men erkände sedan att han egentligen låtit dikten ligga framme för att han hoppats att "en tjej som han gillade skulle läsa den och förstå att han var en svår och spännande typ. Fast hon hade tyvärr blivit ihop med en störig hockeykille istället." Innan vi skildes åt hann han även berätta att hans främsta inspirationskälla numera var de gamla Broder Daniel-plattor som han införskaffat på Skivhugget i Göteborg.