Människor jag mött - del 2

När jag gick i femman fick vi en ny klasskompis. Hoppas att det är en snygg tjej som inte har glasögon, sa Jocke som hade dålig kvinnosyn redan i mellanstadiet. Mia, som den nya tjejen hette, hade tyvärr glasögon, och Jocke tyckte nog inte att hon var snygg. Det tyckte inte dom coola tjejerna i klassen heller. Det var kanske därför som vi blev kompisar.

Men när vi började sjuan hände något med Mia. Jag hade kvar mina kläder från mellanstadiet och hade inte hunnit förändras särskilt mycket än. Mia var helt klädd i svart. På jeansen hade hon målat ett stort rött anarkist-A. Är du anarkist frågade jag? (Bara några månader tidigare hade jag trott att anarkist-A stod för Black Army). – Du får skratta, sa Mia. Jag skrattade mest för att jag inte kom på något annat.

En anarkist i den burgna villaidyllen var något unikt. Det dök upp fler och fler chockerande budskap på Mias slitna jeans. "Hata" och "Död" var flitigast förekommande, men i bland var parollerna mer avancerade. "Vi svälter, vi fryser! Vad ska vi göra? Vi äter dom rika!" Skrev Mia på bänken i svenskasalen. Jag blev vettskrämd, men det gav perspektiv på tillvaron.

Sedan började vi årskurs åtta. Jag hade fortfarande inte hunnit förändras särskilt mycket, men med Mia gick det snabbare. Hon hade lagt anarkismen på hyllan. Nu var hon trotskist. Det passade mig faktiskt bättre. Under barndomen hade jag dragits till den utopiska socialismen, något som blommade upp på nytt. När MUF hade kampanj i skolans uppehållsrum, var jag och Mia där och bråkade med dom. Vi var dom enda som inte ville gå på deras gratis spritfest. – Jävla kommunistkärring, skrek en välkammad yngling i blå skjorta. Mia och jag gick till rektorn för att klaga på trakasserierna, men väl där vågade jag inte säga så mycket.

Att vara trotskist måste ha varit ett konstruktivt sätt att överleva högstadiet på. Om Mia inte gillade So -lektionerna brukade hon skrika "Jävla Stalinism" och marschera ut, smällandes i dörren. Det kallar jag att göra motstånd. På rasterna deklamerade hon Majakovskij i korridoren. Jag blev nyfiken och lånade en bok. (Det var inte särskillt svårt att vara rebell där jag bodde. När Mia hade frack på skolbalen, var det årets skandal)

Sedan slutade vi grundskolan, och vi sågs inte mycket mer. Det enda jag hörde från Mia var att hon blivit lesbisk och estet. Det lät bra. Med tiden har även jag förändrats lite grann. Det går långsammare för vissa. Men tack Mia för hjälp på vägen.