Hos farbror Baurne

Det var den där sommaren då det regnade varenda dag. Gretas föräldrar var diplomater och direktörer, så de hade inte direkt tid med henne. Därför brukade hon tillbringa loven hos olika avlägsna släktingar som bodde utanför stan. Förra året så hade hon haft glada dagar tillsammans med gammelmoster Fogelklou och året dessförinnan, då hon bott hos pappas kusin Matthew Stephenson-James, hade minsann varit full av äventyr. Men i år hade alla andra blivit sjuka, så nu var hon tvungen att husera hos farbror Baurne i den yttersta skärgården. Greta hade bara träffat honom en gång tidigare, för mycket länge sedan, men kunde ändå minnas att farbor Baurne var en ond människa.

”Den där tar jag hand om”, väste han och lade ett par kalla fingrar på Gretas alldeles nya mobiltelefon. ”Det finns såklart ingen täckning här ute och dessutom borde du koncentrera dig på dina sysslor.” Det första farbror Baurne gjort efter att Greta kommit till ön var att gå igenom alla hennes saker. Sådant som han fann överflödigt låstes in i det stora kassaskåpet i salongen.
”Seså, det är lika bra att du sätter igång med studierna på momangen, så att det inte blir ännu ett misslyckande! Jag har lagt fram några kartor på matsalsbordet.”

Gretas mamma hade råkat berätta att Greta varit sjuk när klassen haft geografiprov alldeles före skolavslutning, så nu fick hon ta igen det under lovet. De skulle egentligen bara kunna Europas huvudstäder men farbror Baurne tyckte att det vore nyttigt ifall hon även kände till hur gränslinjerna sett ut på 1700-talet, samt vad alla floderna i Afrika hette.
”Det fick vi lära oss på min tid, och det har i all fall inte skadat!”

Farbror Baurne var meterolog, så på den lilla ön hade han en väderstation där han undersökte hur vindarna och molnen rörde sig. Dessutom mätte han varje morgon temperaturen i vattnet och på land. Eller rättare sagt, Greta fick studera vindarna och molnen eller mäta temperaturen i det kalla vattnet medan farbor Baurne hörde på opera på en gammal trattgrammofon. Till en början var det lite otäckt att varje morgon gå upp på det hala plåttaket där mätinstrumenten fanns men Greta hade fin balans så hon lyckades snabbt vänja sig. Hon blev till och med lite vän med en gammal kråka som bodde där uppe på taket. Den fick heta herr Lippstedt, precis som Gretas magister inne i stan.

Farbror Baurne pratade helst inte. Men ibland tyckte han att det var lämpligt att fälla någon kommentar om hur Greta såg ut eller betedde sig.
”Det är ingen ordning på barnen nu för tiden. Man kan inte ens se vilka som är pojkar och vilka som är flickor”, brukade han säga och tittade på Gretas kortklippta hår. ”På min tid hade vi skoluniform och fick betyg i ordning och uppförande.”
Farbror Baurne hade gått på en sträng internatskola och det var han mycket stolt över. När han var vid riktigt gott humör brukade han ta fram sina gamla medaljer och pokaler som vunnits i skolans fäktningstävlingar.
”Om du inte varit så klåfingrig hade du fått putsa de här, men det är nog bäst att jag gör det själv. De får ju inte gå sönder.”

Varje tisdag var Greta tvungen att ro över till grannön för att köpa konservburkar och frystorkad mat som de skulle äta under resten av veckan. Ekan var murken och det läckte in vatten. En stor ål simmade runt i botten av båten så Greta fick hålla upp fötterna för att inte bli biten. Årorna var tunga och Greta orkade knappt röra dem. Det tog över två timmar att ro över till grannön och när Greta väl kom fram var de flesta varorna slut i speceriaffären.
”Det finns champinjoner på burk och torkade murklor, något annat har vi icke!, sade den gamle specerihandlaren med knarrig röst. Greta greps plötsligt av panik. Farbror Baurne hatade svamp över allt annat och hade uttryckligen bett Greta att endast köpa konserverad höna och ärtor på burk. Vad skulle hon ta sig till?

Just då klingade det till i klockan vid dörren och en kvinna klev in i den lilla lanthandeln. Hon var lång och ovanpå det lockiga håret satt en stråhatt lite på sned. Runt armen höll hon korg full med blommor. Det var en märklig tanke men Greta kände ändå att kvinnan kanske kunde hjälpa henne på något vis. Hon tog mod till sig och gick fram för att fråga.