För 20 år sedan gick jag och såg Jurassic Park helt ensam på bio. Igår var det dags igen. Den här gången i 3D.
Jag
är visserligen van vid att gå på bio och teater med mig själv som enda
sällskap, men just den här gången kändes det ändå lite pinsamt och Mr
Bean-aktigt. Kanske hade det att göra med att det var 25 grader och sol
ute, kanske att det rörde sig om ett familjeäventyr om dinosaurier,
eller att jag för första gången på över ett decennium skulle gå på
Filmstaden Sergel istället för kulturbiograferna Sture och Victoria.
Det
första jag får syn på när jag kommer innanför dörrarna är ett gäng
elever från skolan. Jag har vanligtvis inte just de eleverna för de går i
högstadiet men jag har varit vikarie för dem några gånger. Jag hälsar
på dem men de spelar “to cool for skool” och låtsas inte se mig. Här är
jag nära att vända och gå hem. Tänk om de också ska gå på Jurassic Park
3D och vi är de enda i salongen? Om något år kommer de börja gymnasiet
och på den första lektionen kommer de sitta och viska och skratta åt den
psykstörda läraren som gick på Jurassic Park 3D helt ensam när det dessutom var sol ute.
Efter
att ha slagit undan dessa tankar köper jag min biljett. Jag har aldrig
varit på 3D-film förut (förutom på Cosmonova och Tekniska museet) och
vet inte riktigt hur man gör. Killen i kassan hjälper till. “Jaha, man
får glasögonen när man går in till salongen. Det låter ju rimligt.”
Jag sitter längst bak och har en utmärkt plats. Eftersom jag är tidigt ute hinner jag se all bioreklam. Under trailern för Scary Movie 5
får jag ångest och är nära att gå ut men jag tar mig igenom den genom
att tänka på vad jag har framför mig. Det är bara några andra personer i
salongen. Barn. En mamma med barn. Två killar med ett barn. En annan
ensam karl. Dock inga elever. De har gått på något modernare. Jag pustar
ut och filmäventyret kan börja.
Den här nya versionen av filmen har fått recensioner som “Fantastisk”, “Bättre än någonsin” och “Jurassic Park
är magisk i 3D.” Förväntningarna är därför uppskruvade till max. Början
av filmen är dock något rörig med snabba hopp mellan olika platser.
Scenen i bärnstensgruvan hade de kunnat stryka helt enligt mening. Det
är först när de anländer till själva urtidsparken som historien tar fart
på riktigt. Och fart tar det naturligtvis. Under de följande två
timmarna sitter man helt fastnaglad vid biostolen totalt bortkopplad
från tid och rum. Ibland glömmer jag till och med bort att det är en
film jag ser och sträcker ut handen för att röra vid till exempel en
Brachiosaurus ( även kallad armödla) eller ett förhistoriskt blad.
Det
som jag tycker bäst om med filmen är utan tvekan karaktärerna. Richard
Attenbourgh gör en fantastisk rolltolkning som parkens ägare John
Hammond. I sina helvita kläder och dito skägg liknar han naturligtvis
ingen mindre än Gud och det är en effektiv blinkning åt de viktiga
frågor som filmen väcker angående människans ansvar när vi leker med
genetiken. I stark kontrast till den jovialiske Hammond har vi den
svartklädde kaosmatematikern Dr. Ian Malcolm. Malcolm fungerar som en
cynisk kommentator till det som händer i filmen. Han står vid sidan av
de andra karaktärerna och det är ingen som riktigt når in under ytan på
honom. Malcolm illustrerar dock att matematik kan vara farligt,
spännande och till och med sexigt. Han gör skamlösa närmanden mot Dr.
Ellie Sattler och har skjortan uppknäppt i en av scenerna.
Överhuvudtaget verkar han vara den enda karaktärern i filmen som har
någon form av sexualitet. Dr. Ellie Sattler och Dr. Allan Grant säger
visserligen att de är ett par, men deras förhållande verkar vara helt
platonskt och basera sig på ett gemensamt intresse för forntida
livsformer.
Det
bör även nämnas att filmen har en feministisk udd, som var möjlig under
90-talets progressiva Clintonera, men känns mycket främmande idag då
testosteronstinna Fast & Furious 6 och Baksmällan 3
dominerar biolandskapet. Filmens två kvinnliga karaktärer Dr. Ellie
Sattler och Lex Murphy är orädda, verbalt slagkraftiga och ytterst
kompetenta när det gäller modern teknik. Lex Murphy är en hacker som kan
programmera säkerhetssytem i Unix och Dr. Ellie Sattler retar Dr. Allan
Grant för att han inte kan handskas med maskiner. Det är tydligt att
såväl Dr. Allan Grant som Tim Murphy framställs som betydligt mer
konservativa till sin läggning. Dr. Allan Grant är en drömmare som
tittar på fåglarna och vägrar växa upp och skaffa barn. Tim Murphy är en
klassisk fegis som läst dinosaurieböcker istället för att klättra i
träd. När jag såg filmen den här gången trodde jag till och med att
Spielberg tagit feminismen så långt att han valt att ha med en scen där
filmens Triceratops har PMS. (Det
hade varit riktigt framåtskridande i en film som denna.) Det stämmer
dock inte och vi får istället en annan (betydligt tråkigare) förklaring
till varför Triceratopsen inte mår bra.
American Film Institute har utsett Jurassic Park till den 35e mest skrämmande filmen någonsin (http://en.wikipedia.org/wiki/Jurassic_Park_%28film%29#cite_note-100) och i boken Practical Screenwriting (Deemer 2005) konstaterar manusgurun Charles Deemer att:
“When
the children are left alone in the large kitchen and the raptors enter,
the tension is terrifying. We know where the children are hiding but
the animals don’t – and we don’t want them to find out!”
Det
står alltså klart att det här är en mycket läskig film. Men vad som
kanske är mindre känt är att det även är en mycket rolig. Flera
lättsamma stunder bryter av och skapar andningspauser i den ändlösa
spänningen. Så här år 2013 kan man le ironiskt åt vissa av
90-talsmarkörerna (“Wow, an interactive CD-ROM” utbrister Tim Murphy vid
ett tillfälle) och den postmoderna analytikern inom en ler glatt när
det dyker upp autentisk merchandise inne i filmen (för första gången i
filmhistorien.) Det är dock inte detta jag främst tänker på när jag
talar om roliga stunder inne i filmen. Karaktärerna munhugger effektivt
med varandra och levererar syrliga repliker även i kniviga situationer.
Författarna David Koepp och Michael Crichton har verkligen gjort ett
fantastiskt jobb med replikerna. För den med lite barnsligare smak kan
jag verkligen flagga för de skojiga gåtor som Tim Murphy berättar när de
gömmer sig uppe i trädet:
“What do you call a blind dinosaur?”
och
“What do you call his dog?”
Svaren på dessa tänker jag dock inte avslöja här. Det får ni gå och se filmen för att ta reda på.
