Min uppstoppade häger är sur, svartsjuk och förbannad. Inte nog med att biologerna gjort en artbestämning och degraderat honom till trana, han har även blivit helt utkonkurrerad av min nya, coolare kompis Gizmo, huvudperson i filmen Gremlins.

Gizmo har tillräckligt med charm och utstrålning för att få de där gulliga uttrarna på YouTube att lägga av och satsa på en annan karriär. Sedan jag fick honom för någon vecka sedan har mitt sociala liv skjutit i höjden. Inte nog med att jag blir bjuden på drinkar och främmande kvinnor kommer fram för att ta foton, jag har även bekantat mig med tränaren för svenska five-a-side-landslaget tack vare Gizmo.

Självklart har jag även fått mäktiga fiender. Förra lördagen råkade jag ut för ett riktigt äventyr då min kompis höll på att bli stulen av dörrvakten på Marie Laveau.

- Tjena pysen! Har du en present till mig?, sa vakten med ett översittarleende värdigt Draco Malfoy.

- Va? ... ehh nej.
- Du det är nog bäst att jag tar hand om den där. Den är min nu! Eller du kanske föredrar att stanna här ute medan dina kompisar går in?

Samtidigt som adrenalinet började pumpa kände jag hur jag förflyttades tjugo år tillbaka i tiden, till de hårda skolgårdarna i Bromma där knytnävarnas lag gällde. Jag var redo att slåss för min Gizmo, som vakten nu höll retsamt högt upp i luften. Just när jag skulle kasta mig över honom, ok han vägde kanske tjugo kilo mer än jag men det kunde ha gått, insåg jag att det hela bara var ett skämt. Lite skamsen över mitt hetsiga temperament och med Gizmo i handen gick jag in på nattklubben. Så här i efterhand är jag lite besviken över att jag inte realiserade mitt kamikazeprojekt. Jag menar; det hade blivit en väldigt bra löpsedel.

Eftersom jag inte vill att KGB ska börja hänga här på bloggen valde jag att ta bort inlägget om mina vitryska kompisar. Men om ni är sugna på lite ocensurerad tummen upp - limited edition går det bra att kontakta mig. Ni andra får titta på ett kitchigt ryskt vykort, som uppmanar till medlemskap i de unga filatelisternas förbund, så länge

Jag tänkte att jag skulle utveckla tummen upp och prova på det moderna fenomenet videoblogg.
Med tanke på mina insatser på Cybertown var det nog tur att jag aldrig satsade på en karriär inom Spetsnaz eller Navy Seals men som ni ser var födelsedagsfirandet ändå fullt av knasiga upptåg.

Kamrater bloggläsare!

I morgon fyller jag 27 bast och det tänkte jag fira med att utmana er alla på lasergame! Om ni har någon favoritkaraktär som ni vill vara i spelet får ni gärna klä ut er till den. Eftersom det är min födelsedag så får jag vara James Bond. Fredrik ska vara IRA-ledare och Björn Sydamerikansk general. Andra karaktärer som vi gärna vill ha med i spelet är John Rambo, Pussy Galore och Teskedsgumman.

Om ni vågar ses vi på Cybertown, S.t Eriksgatan 56, 7 maj kl 19:30 !

Torsdagen den 23 april kl 02.32 slocknade sidan 530 på SVT-text för gott. Älskad, sörjd och saknad av många. Sidan 530, eller Filmrutan som den också kallades var en glädjespridare och ljusglimt i tillvaron. De kärnfulla recensionerna kan liknas vid kulturjournalistikens motsvarighet till haikudikten och beskrevs ofta som ”på pricken” av de entusiastiska läsarna. Men tiderna förändras och i det mediebrus som domineras av förnedringsteve och gratistidningar fanns det inte längre plats för filmrutans gedigna hantverk.

Det var för några veckor sedan, då jag med ett glas O'boy i näven slog mig ned för att läsa om veckans filmnyheter, som jag fick det första chockerande beskedet. När jag knappat in sidan 530 på min fjärrkontroll möttes jag endast av en lakonisk text som meddelade att ”Filmrutans framtid utreds för tillfället. Under tiden publiceras inga nya recensioner.” Men istället för att knyta näven i fickan bestämde jag mig för att ta upp kampen. Tillsammans med några likasinnade ordnade jag sittstrejker, köpbojkotter och demonstrationer. Vi startade till och med en så kallad grupp på den populära nätgemenskapen Facebook.

Beslutet att lägga ned Filmrutan föregicks inte av någon offentlig debatt i etermedierna eller på kultursidorna och de åtskilliga brev som jag skickade till SVT:s ledning bemöttes med total tystnad. Hanteringen av ärendet för på ett kusligt sätt tankarna till Sanningsdepartementet i George Orwells 1984. Jag vill dock passa på att tacka alla er som deltagit i kampen. Ni är del av en tradition som sträcker sig tillbaks till Rosa Parks och Mahatma Gandhis dagar! Jag väljer därför att avsluta med ett citat från en av rörelsens mest engagerade medlemmar:

”När de tog bort Bingot sa jag inget
Jag brukade ju inte spela

När de tog bort Klurifaxen sa jag inget
Jag brukade ju inte läsa Dagens namn och solen...”
Kanton