För 20 år sedan gick jag och såg Jurassic Park helt ensam på bio. Igår var det dags igen. Den här gången i 3D.

Jag är visserligen van vid att gå på bio och teater med mig själv som enda sällskap, men just den här gången kändes det ändå lite pinsamt och Mr Bean-aktigt. Kanske hade det att göra med att det var 25 grader och sol ute, kanske att det rörde sig om ett familjeäventyr om dinosaurier, eller att jag för första gången på över ett decennium skulle gå på Filmstaden Sergel istället för kulturbiograferna Sture och Victoria.

Det första jag får syn på när jag kommer innanför dörrarna är ett gäng elever från skolan. Jag har vanligtvis inte just de eleverna för de går i högstadiet men jag har varit vikarie för dem några gånger. Jag hälsar på dem men de spelar “to cool for skool” och låtsas inte se mig. Här är jag nära att vända och gå hem. Tänk om de också ska gå på Jurassic Park 3D och vi är de enda i salongen? Om något år kommer de börja gymnasiet och på den första lektionen kommer de sitta och viska och skratta åt den psykstörda läraren som gick på Jurassic Park 3D helt ensam när det dessutom var sol ute.

Efter att ha slagit undan dessa tankar köper jag min biljett. Jag har aldrig varit på 3D-film förut (förutom på Cosmonova och Tekniska museet) och vet inte riktigt hur man gör. Killen i kassan hjälper till. “Jaha, man får glasögonen när man går in till salongen. Det låter ju rimligt.”

Jag sitter längst bak och har en utmärkt plats. Eftersom jag är tidigt ute hinner jag se all bioreklam. Under trailern för Scary Movie 5 får jag ångest och är nära att gå ut men jag tar mig igenom den genom att tänka på vad jag har framför mig. Det är bara några andra personer i salongen. Barn. En mamma med barn. Två killar med ett barn. En annan ensam karl. Dock inga elever. De har gått på något modernare. Jag pustar ut och filmäventyret kan börja.

Den här nya versionen av filmen har fått recensioner som “Fantastisk”, “Bättre än någonsin” och “Jurassic Park är magisk i 3D.” Förväntningarna är därför uppskruvade till max. Början av filmen är dock något rörig med snabba hopp mellan olika platser. Scenen i bärnstensgruvan hade de kunnat stryka helt enligt mening. Det är först när de anländer till själva urtidsparken som historien tar fart på riktigt. Och fart tar det naturligtvis. Under de följande två timmarna sitter man helt fastnaglad vid biostolen totalt bortkopplad från tid och rum. Ibland glömmer jag till och med bort att det är en film jag ser och sträcker ut handen för att röra vid till exempel en Brachiosaurus ( även kallad armödla) eller ett förhistoriskt blad.

Det som jag tycker bäst om med filmen är utan tvekan karaktärerna. Richard Attenbourgh gör en fantastisk rolltolkning som parkens ägare John Hammond. I sina helvita kläder och dito skägg liknar han naturligtvis ingen mindre än Gud och det är en effektiv blinkning åt de viktiga frågor som filmen väcker angående människans ansvar när vi leker med genetiken. I stark kontrast till den jovialiske Hammond har vi den svartklädde kaosmatematikern Dr. Ian Malcolm. Malcolm fungerar som en cynisk kommentator till det som händer i filmen. Han står vid sidan av de andra karaktärerna och det är ingen som riktigt når in under ytan på honom. Malcolm illustrerar dock att matematik kan vara farligt, spännande och till och med sexigt. Han gör skamlösa närmanden mot Dr. Ellie Sattler och har skjortan uppknäppt i en av scenerna. Överhuvudtaget verkar han vara den enda karaktärern i filmen som har någon form av sexualitet. Dr. Ellie Sattler och Dr. Allan Grant säger visserligen att de är ett par, men deras förhållande verkar vara helt platonskt och basera sig på ett gemensamt intresse för forntida livsformer.

Det bör även nämnas att filmen har en feministisk udd, som var möjlig under 90-talets progressiva Clintonera, men känns mycket främmande idag då testosteronstinna Fast & Furious 6 och Baksmällan 3 dominerar biolandskapet. Filmens två kvinnliga karaktärer Dr. Ellie Sattler och Lex Murphy är orädda, verbalt slagkraftiga och ytterst kompetenta när det gäller modern teknik. Lex Murphy är en hacker som kan programmera säkerhetssytem i Unix och Dr. Ellie Sattler retar Dr. Allan Grant för att han inte kan handskas med maskiner. Det är tydligt att såväl Dr. Allan Grant som Tim Murphy framställs som betydligt mer konservativa till sin läggning. Dr. Allan Grant är en drömmare som tittar på fåglarna och vägrar växa upp och skaffa barn. Tim Murphy är en klassisk fegis som läst dinosaurieböcker istället för att klättra i träd. När jag såg filmen den här gången trodde jag till och med att Spielberg tagit feminismen så långt att han valt att ha med en scen där filmens Triceratops har PMS. (Det hade varit riktigt framåtskridande i en film som denna.) Det stämmer dock inte och vi får istället en annan (betydligt tråkigare) förklaring till varför Triceratopsen inte mår bra.

American Film Institute har utsett Jurassic Park till den 35e mest skrämmande filmen någonsin (http://en.wikipedia.org/wiki/Jurassic_Park_%28film%29#cite_note-100) och i boken Practical Screenwriting (Deemer 2005) konstaterar manusgurun Charles Deemer att:

“When the children are left alone in the large kitchen and the raptors enter, the tension is terrifying. We know where the children are hiding but the animals don’t – and we don’t want them to find out!”

Det står alltså klart att det här är en mycket läskig film. Men vad som kanske är mindre känt är att det även är en mycket rolig. Flera lättsamma stunder bryter av och skapar andningspauser i den ändlösa spänningen. Så här år 2013 kan man le ironiskt åt vissa av 90-talsmarkörerna (“Wow, an interactive CD-ROM” utbrister Tim Murphy vid ett tillfälle) och den postmoderna analytikern inom en ler glatt när det dyker upp autentisk merchandise inne i filmen (för första gången i filmhistorien.) Det är dock inte detta jag främst tänker på när jag talar om roliga stunder inne i filmen. Karaktärerna munhugger effektivt med varandra och levererar syrliga repliker även i kniviga situationer. Författarna David Koepp och Michael Crichton har verkligen gjort ett fantastiskt jobb med replikerna. För den med lite barnsligare smak kan jag verkligen flagga för de skojiga gåtor som Tim Murphy berättar när de gömmer sig uppe i trädet:

“What do you call a blind dinosaur?”

och

“What do you call his dog?”

Svaren på dessa tänker jag dock inte avslöja här. Det får ni gå och se filmen för att ta reda på.

Tummen upp har som bekant ett starkt intresse för psykologi och brinner för våra medmänniskors väl och ve. Den här veckan har vi av Socialstyrelsen fått i uppdrag att hjälpa alla de människor, från unga tonåringar till numera medelålders män och kvinnor, som fastnat i indiepopen. Om du känner igen dig i nedanstående symtombeskrivningar är du välkommen att höra av dig till oss för vidare konsultation.

Under 2000-talet har det ofta pratats om indiepopens död, men efter att ha besökt nöjesinrättningar som Hotell Retro i Malmö och Medborgarplatsen bibliotek kan jag meddela att denna utsaga tyvärr är betydligt överdriven. Terapiformen nedan består av ett antal punkter som kan implementeras antingen var för sig under en längre tidsperiod eller mer koncentrerat under ett sk boot camp. Patientens framsteg följs med hjälp av den sk ironiska behaviorismen där lite smålöjliga belöningar och bestraffningar används, trots att samtliga inblandade vet att de är rätt meningslösa.

Musik. Eftersom en anemisk musiksmak ofta är de här människornas tydligaste gemensamma nämnare så anser jag att det är här som terapins första och starkaste åtgärder måste sättas in. Musikforskare delar vanligtvis in människors musiksmak i motsatsparen extrovert-introvert samt emotionell-analytisk. Den här typen av ungdomar har ofta en sjuklig dragning åt musik som drar åt det introverta och emotionella. Att under längre perioder låta dem ta del av emotionell-extrovert musik som Verdis operor eller en konsert med The Iron Maiden är då att rekommendera. Även extrovert-analytisk musik som Stockhausen eller John Coltranes Ascension har visat sig vara verkningsfull behandling. I vissa svåra fall måste ungdomarna själva tillåtas musicera för att de tidigare beteendemönstrena ska kunna brytas. Terapeuten måste då vara noga med att patienten inte kommer i kontakt med någon form av charmiga vintageinstrument. Istället bör musicerandet ske med hjälp av t ex silverfärgade Ibanez-gitarrer, multieffektpedaler eller jättelika trumset. När väl musiksmaken åtgärdats faller ofta även de andra komponenterna i patientens destruktiva livsstil sönder och samman, det är till exempel vanligt att den unga människan börjar umgås i nya och mer positiva kamratgäng. Det är precis som arbetargubben i filmen G säger ”Tar man bara bort haschet så har du och dina så kallade kompisar inte längre något gemensamt.” I de fall då detta inte är tillräckligt föreslår jag dock att terapeuten övergår till de övriga punkterna i programmet.

Fig 1. Krug-Wassermanns schema över musikaliska preferenser.

Kostråd och styling. Även här är ett generellt vintageförbud på förslagsvis 2-3 månader att rekommendera. Det är inte heller tillåtet att handla på nätet från ”den häftiga butiken i New York” eller ”den gulliga affären i Berlin.” Patienten får istället öva sig i att göra sina inköp i det populära köpcentret SKHLM – The Capital of Shopping och sedan samtala om resultatet. Vegetarianism är ok, men patientens intag av fett och livsviktiga aminosyror måste noggrant kontrolleras så att inte muskelmassan helt förtvinar. ”Fysisk aktivitet på recept” har tidigare mest använts bland den äldre delen av befolkningen men har visat sig mycket verksam även bland den här typen av ungdomar. Det spelar dock stor roll vilken typ av motion som ordineras. Badminton, rundpingis och Fussball-spel är generellt fel form av idrottsaktivitet. Istället rekommenderas kontaktsporter som brottning, styrketräning samt träning som involverar riskmoment till exempel bergsklättring. Vissa patienter behöver även arbeta med att utveckla sin hållning, röststyrka samt att hitta ett expressivt kroppsspråk. Solarium, ljusterapi eller en resa till ”någon varm och mysig plats” har visat sig förstärka effekterna av ovanstående åtgärder.

Volontärarbete. Filosofen Martin Heidegger rådde oss till att ”ta hand om världen” för att dämpa vår existentiella ångest. Denna åtgärd har även provats med goda resultat på patienter med indiedepressiva tvångssyndrom. Det sjukliga intresset för det egna jagets tillkortakommande inom områden som sexualitet, romantik och social status har då vänts till en insikt om och ett intresse för världens verkliga problem.

Sexualitet. Ungdomar med dessa problem har ofta på ett påfallande sätt blandat ihop de mänskliga företeelserna sexualitet och barndom. Den analytiska psykologen Knut Rubermans formel P ≠ S (där P står för sexualitet och S för barndom) bör därför implementeras på ett tidigt stadium i terapin. Det är till exempel inte en sexuell handling att bjuda hem en tilltänkt partner på bananmilkshake och TV-spel, vilket en särskilt svårbehandlad patient länge hävdade. Romantiskt intresse bör inte uttryckas med hjälp av gulliga lappar, personliga spellistor eller ironiska dejter med trampbåtar och flipperspel. Istället ska den fullvuxna sensualismen bejakas. Patienten får lära sig att öppna ett ostron, servera tempererat vin samt dansa eggande slow fox och tango. Ett exempel på fel sätt att signalera erotiskt intresse visas i slutscenen av den på 1990-talet populära ungdomsfilmen Show Me Love, där karaktären Elin talar om sin faiblesse för den infantila drycken O' Boy. Det rätta sättet har däremot demonstrerats av de begåvade aktörerna Richard Gere och Jennifer Lopez i följande scen.

http://www.youtube.com/watch?v=bibtqDxXv1o

Hos farbror Baurne

Det var den där sommaren då det regnade varenda dag. Gretas föräldrar var diplomater och direktörer, så de hade inte direkt tid med henne. Därför brukade hon tillbringa loven hos olika avlägsna släktingar som bodde utanför stan. Förra året så hade hon haft glada dagar tillsammans med gammelmoster Fogelklou och året dessförinnan, då hon bott hos pappas kusin Matthew Stephenson-James, hade minsann varit full av äventyr. Men i år hade alla andra blivit sjuka, så nu var hon tvungen att husera hos farbror Baurne i den yttersta skärgården. Greta hade bara träffat honom en gång tidigare, för mycket länge sedan, men kunde ändå minnas att farbor Baurne var en ond människa.

”Den där tar jag hand om”, väste han och lade ett par kalla fingrar på Gretas alldeles nya mobiltelefon. ”Det finns såklart ingen täckning här ute och dessutom borde du koncentrera dig på dina sysslor.” Det första farbror Baurne gjort efter att Greta kommit till ön var att gå igenom alla hennes saker. Sådant som han fann överflödigt låstes in i det stora kassaskåpet i salongen.
”Seså, det är lika bra att du sätter igång med studierna på momangen, så att det inte blir ännu ett misslyckande! Jag har lagt fram några kartor på matsalsbordet.”

Gretas mamma hade råkat berätta att Greta varit sjuk när klassen haft geografiprov alldeles före skolavslutning, så nu fick hon ta igen det under lovet. De skulle egentligen bara kunna Europas huvudstäder men farbror Baurne tyckte att det vore nyttigt ifall hon även kände till hur gränslinjerna sett ut på 1700-talet, samt vad alla floderna i Afrika hette.
”Det fick vi lära oss på min tid, och det har i all fall inte skadat!”

Farbror Baurne var meterolog, så på den lilla ön hade han en väderstation där han undersökte hur vindarna och molnen rörde sig. Dessutom mätte han varje morgon temperaturen i vattnet och på land. Eller rättare sagt, Greta fick studera vindarna och molnen eller mäta temperaturen i det kalla vattnet medan farbor Baurne hörde på opera på en gammal trattgrammofon. Till en början var det lite otäckt att varje morgon gå upp på det hala plåttaket där mätinstrumenten fanns men Greta hade fin balans så hon lyckades snabbt vänja sig. Hon blev till och med lite vän med en gammal kråka som bodde där uppe på taket. Den fick heta herr Lippstedt, precis som Gretas magister inne i stan.

Farbror Baurne pratade helst inte. Men ibland tyckte han att det var lämpligt att fälla någon kommentar om hur Greta såg ut eller betedde sig.
”Det är ingen ordning på barnen nu för tiden. Man kan inte ens se vilka som är pojkar och vilka som är flickor”, brukade han säga och tittade på Gretas kortklippta hår. ”På min tid hade vi skoluniform och fick betyg i ordning och uppförande.”
Farbror Baurne hade gått på en sträng internatskola och det var han mycket stolt över. När han var vid riktigt gott humör brukade han ta fram sina gamla medaljer och pokaler som vunnits i skolans fäktningstävlingar.
”Om du inte varit så klåfingrig hade du fått putsa de här, men det är nog bäst att jag gör det själv. De får ju inte gå sönder.”

Varje tisdag var Greta tvungen att ro över till grannön för att köpa konservburkar och frystorkad mat som de skulle äta under resten av veckan. Ekan var murken och det läckte in vatten. En stor ål simmade runt i botten av båten så Greta fick hålla upp fötterna för att inte bli biten. Årorna var tunga och Greta orkade knappt röra dem. Det tog över två timmar att ro över till grannön och när Greta väl kom fram var de flesta varorna slut i speceriaffären.
”Det finns champinjoner på burk och torkade murklor, något annat har vi icke!, sade den gamle specerihandlaren med knarrig röst. Greta greps plötsligt av panik. Farbror Baurne hatade svamp över allt annat och hade uttryckligen bett Greta att endast köpa konserverad höna och ärtor på burk. Vad skulle hon ta sig till?

Just då klingade det till i klockan vid dörren och en kvinna klev in i den lilla lanthandeln. Hon var lång och ovanpå det lockiga håret satt en stråhatt lite på sned. Runt armen höll hon korg full med blommor. Det var en märklig tanke men Greta kände ändå att kvinnan kanske kunde hjälpa henne på något vis. Hon tog mod till sig och gick fram för att fråga.

Att Örjan Ramberg, Marie-Louise Ekman och de andra stjärnorna på Dramaten äntligen börjat blogga är något som exponerats kraftigt i Stockholms tunnelbana. Tummen upp, som alltid vurmat för kulturen, vill naturligtvis inte vara sämre utan är snabb att haka på denna nya teatertrend i bloggosfären.

Vi kan därför med stolthet presentera ett exklusivt sammarbetesavtal med dockteatern Tittut i Zinkensdam! Under våren kommer vi att publicera blogginlägg av lilla Tiger, lilla Björn och Dollan som ska dela med sig av sina tankar kring livet i rampljuset. Håll även utkik efter gästinlägg av tjeckiska dockfavoriter som Bożena och hunden Anežka kända från SVT:s barnprogram under 80-talet!

"Enligt Bjurström kan vi redan i början av 1900-talet identifiera några svenska ungdomsstilar. Med sin speciella jargong, sina begagnade flottistuniformer, lörpar (mössor med blanka skärmar och mässingsknappar) vepor (speciella kavajer), kulörta halsdukar och slängarbrallor (smala upptill och vida nedtill) avtecknade sig kväsarkvantingarna som de mest synliga stilskaparna vid sekelskiftet. Kvantingarna avlöstes sedan av söderarmisarna, jazzgossen och jazzbönan och så vidare. Hundra år senare uppfanns den sk "J-rockaren" i ett laboratorium som tidigare specialiserat sig på bonsaikatter och wasabiextrakt."

ur Ungdomsgrupper i teori och praktik av P Lalander och T Johansson.

I Malmö, men även i övriga Sverige, är det allmänt känt att Sveriges högsta bostadshus heter Turning Torso och sträcker sig 190 meter över Öresund. Dessvärre är det för de flesta mindre bekant att Sveriges längsta bostadskomplex är Ormen Långe i Stockholmsförorten Masmo, 24,3 km söder om Slussen.

Officiella uppgifter hävdar att huset invigdes år 1964 men enligt folkloren är dess historia betydligt äldre än så. De kloka män som jag talat med är övertygade om att Ormen Långe bildades då jätten Mas, efter ett frejdigt gästabud, lade sig för att vila i gröngräset. Den olyckssalige bjässen var sedan omöjlig att väcka och hann inte hem till sin håla i Huddinge innan solen gick upp och han förvandlades till sten.

Idag är Masmo en av få miljonprogramsområden med utsikt över såväl den djupa barrskogen som motorvägen. Det lokala näringslivet består av en jourbutik, Max Hamburgerrestaurang samt en liten affär som säljer vinessenser och porr.

Visste du att?

Om alla hyresgäster i Ormen Långe slår på kaffebryggaren samtidigt

blir det strömavbrott i hela Huddinge kommun.

I Ormen Långe finns ett snillrikt rörpostsystem designat av

ingenjören August Palm.

Masmo har även en vänort, staden Łódź i Polen,

där det faktiskt finns ett ännu längre hus.

Hyresgästerna skickar vykort till varandra och två

gånger om året anordnas populära utbytesresor.

Igår damp Studieförbundet Vuxenskolans digra kurskatalog ner genom brevinkastet. Det här är min personliga favorit.

Matlagning för herrar - nybörjare

Cirkeln vänder sig till män
som vill laga mat på sitt sätt och i sitt
tempo. Deltagarna lagar kalla
och varma rätter, bakar mat- och
kaffebröd samt äter mat tillsammans.

Jag är mycket nyfiken på den här kursen. Förhoppningsvis kommer det bara lagas riktig mat som strömmingslåda och sjömansbiff. Inga konstigheter med citrongräs eller quinoa (stavas det så?) om jag får be. Dessutom tror jag att det är en plats där man kan träffa vänner för livet. Sådana man kan ta en pilsner med och ringa mitt i natten när ungkarlslivet känns som mest ensligt.

Till en början är alla lite tillknäppta och tafatta. Matlagning, är det verkligen något för mig? är nog en vanlig tanke. Men sedan när vi sitter tillsammans över den något vidbrända ugnspannkakan och en kopp riktigt kaffe (ingen vuxenvälling här inte!) släpper alla hämningar och vi förstår hur mycket vi har gemensamt.

Om det här hade varit en svensk film hade Loffe Carlsson och Rolf Lassgård varit givna kursdeltagare. Lennart Jähkel hade också fått vara med på ett hörn. Dessutom skulle det bli extra spännande om Helena Bergström kunde spela ärtig hemkunskapslärarinna, nyss hemkommen från Amerika, där hon enligt ryktet varit gift med en miljonär.

Jag anmäler mig på stubinen!